Det går en bro över floden Gjöll, en bro till Hel. En gång i tiden var det en gångbro, en trottoar till den sista vilan, en sladdrig träspång som erbjöd möjligheten att spatsera till dödsriket i lugnt mak.

Så är det inte längre.

Pendeln till Hel avgår från Malmö central tretton minuter över åtta varje morgon. Rälsen ligger några meter under den fyrfiliga motorväg som är till för dem som aldrig hinner vänta.

Morgonens varelser var grå som vanligt – vålnader som såg ner i marken, slagna i förväg, och som bara flyttade fötterna av gammal vana. Ingen letade efter förstaklassvagnen.

Tåget väntade sina passagerare med öppna dörrar – som regelbundna glipor i tandraden hos en gapande åttaåring. Lämlarna i lämmeltåget av sedan länge dödförklarade, men ännu inte riktigt avlidna, gick in genom dörrarna utan att se detta. De hade slutat tänka sedan länge och följde bara inprogrammerade mönster. Alla hade klockan på vänster handled; alla kunde alfabetet i samma ordning från A till Ö; alla var hjärntvättade – för dem spelade det ingen roll hur de kom över Gjöll. De var bara passagerare.

Passagerarnas bleka ansikten, håliga kinder och tomma blickar passade illa ihop med deras skrikiga jackor, spretiga frisyrer och utmanande skratt. Vagnen vibrerade av det dova samtalsmuller som bara finns i rum där många likasinnade samlas. Likasinnade, förresten. Egentligen betydde mullret att rummet var fullt med identiska varelser – kloner i stället för individer, idioter i stället för tänkare – en skock får i väntan på någon ledarhund. Vilken som helst. Bara någon, för de var själva inga ledare. De var passagerare.

Minutvisaren gled ljudlöst över på tretton minuter över, åttaåringen stängde käften och denna kollektivets ambulerande likvaka i började långsamt röra sig.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Vagnens inre var tyst och stillsam. Den som riktigt lyssnade kunde höra det snärtande ljudet från snön som enträget försökte piska sig igenom sidorutorna blandas med det rytmiska dadunkandet från den skeva rälsen. Ingen passagerare såg ut – ingen var nyfiken på omvärlden. Den som åker samma väg om och om igen, ständigt samma väg flera gånger om dagen, lär sig omgivningen ganska snabbt. Har man sett allt, tugga tuggummi, putsa naglar, blir man lätt blasé. Nyhetens behag var ett utdött begrepp, som så mycket annat i passagerarnas liv. Utdöda museiföremål.

Tåget tvingade sig vidare in i den omgivning som en gång sett helt annorlunda ut, den omgivning som bara varit platt – inte tillplattad som nu. För bara tid sedan – konstigare än så var det inte – hade det vita decimetertjocka lagret puder överst på marken varit snö och inte aska.

”Jaja, men man måste faktiskt anpassa sig”, hade farmödrarna sagt. För så sade man i den generationen – och i alla andra generationer, för den delen.

Kanske var det så. Kanske var världen till för att tillrättaläggas.

Passagerarna såg inte ut; passagerarna såg inte på varandra; passagerarna såg inte alls. Deras ögon var öppna och riktade dit näsan pekade – tomma, irrande blickar som undrade om det var så här det skulle vara, men inte orkade leta efter svar. Utanför fönstret irrade snön på jakt efter samma som alla andra – någonting annat, snälla bara någonting annat.

Boskapsvagnarna förde sin dagliga skeppslast fårskallar till grönbetet. De var på väg till Sibirien, till kolgruvorna, till masugnarna, till stålverken, till fiskmjölsfabrikerna, till sina egna begravningar. Idioterna satt tungt på sina platser i alla lämpliga gudars namn. De såg inte upp, de såg inte ner, de såg inte ut.

Vagnen som kom lastad med tusentals mållösa själar dundrade ut på bron utan att någon lade märke till det. De hjärndödas konferenståg var på väg över Gjöll.

Det borde vara en sightseeingtur; det borde vara en ta-det-lugnt-och-se-sig-omkring-tripp; det borde vara en stanna-upp-och-njut-tur, men det var det inte. Ingen tog det lugnt, ingen stannade någonsin upp. Trots att omgivningen kanske var vacker, men det var det ingen som visste.

Vad begär man, å andra sidan? Det borde finnas varma sommardagar och mat till alla också.

Tåget dundrade vidare över Gjöll. Vidare, vidare, vidare.

Dadunk,

dadunk,

dadunk.

Längre och längre bort från landet Liv, längre och längre bort från det stilla, det lugna, det harmlösa.

Vidare, vidare, vidare.

Tågen hade sedan länge slutat utnyttja ved, kol, vatten, vind eller uran – tågen gick på den enda riktigt förnyelsebara energikälla mänskligheten hade lyckats skapa: stress. Tågen drevs helt enkelt av:

”Släpp fram mig!”

och

”Flytta dig, då!”

och

”Du står på min stegpinne!”.

Låt oss stanna tiden ett tag. Låt oss ta ett steg ut ur vagnen och se det lite grand från ovan.

Var inte oroliga att passagerarna berörs – passagerare är bara ett annat ord för lobotomerad. Vi gör dem faktiskt en tjänst – en stoppad tid är passagerarnas enda möjlighet att ta det lugnt, att inte stressa.

Gjöll var ett vrålande rovdjur, en ursinnig gud som väntade på sitt offer. Gjöll kastade långa tentakler, exploderande kaskader av vatten upp i himlen mot den bro som hade fräckheten att hålla de en gång levande spillrorna på likgiltighetens avstånd, på den passiva betraktarens trygga håll, på de riktigt uttråkade pendlarnas sida.

I år efter år efter år hade bron gäckat Gjöll. I år efter år efter år hade den hånat Gjöll med glåpord och utslängda kolapapper. I år efter år efter år hade Gjölls enda tanke varit hämnd, och i år efter år efter år hade Gjöll gött sitt ursinne och ständigt – dag ut och dag in – kastat sig mot bropelarna.

Ingenting hade hänt.

Gjöll hade stångat sig blodig utan att få det minsta i utbyte – inte en enda liten spricka.

Naturligtvis inte. Bron var intakt. Bropelarna var bättre än någonsin och pendeltrafiken bara ökade. Gjöll var ungefär lika framgångsrik som Kalle Anka.

Men att stoppa tid medför viss risk. Minsta lilla instabilitet i systemet kan förändra förutsättningarna radikalt. Minsta lilla skevhet kan göra att världar faller. Minsta lilla snedhet kan göra att solsystem förintas. Och ingen kan väl på allvar påstå att världen inte är instabil, skev eller sned?

Sett i det skenet är verkan av vår handling ganska liten – låt oss nu sätta igång tiden på nytt.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Pendeln till Hel fortsatte över bron. Passagerarnas döda blickar och långsamma tankar var som vanligt, och nere i avgrunden under bron slog Gjöll till.

Låt oss stoppa tiden än en gång. Låt oss gå närmare den här gången – för att studera passagerarna. Låt oss ta en i skaran – en av de döda och dumma och se om det finns liv under ytan.

Det var egentligen ganska ironiskt när man tänkte efter. Bara etthundra år tidigare hade H.G. Wells undrat om det fanns liv på Mars. Nu var ingen ens riktigt säker på att det fanns liv på jorden.

Den typiske passagerarens skallben öppnades som Sesam – ett dignande bord av inre hemligheter dukade upp sig. Överst av allt låg en fuktig wettexduk – en blöt trasa som täckte hela hjärnan. Ordet ”Samvete” var tryckt i ena hörnet.

Synen var stillsam. Skallen på en idiot uppfälld – det var som att se en bil som skurit stå vid vägkanten med öppen motorhuv.

Herregud en sådan röra – det var svårt att tänka sig att en varelse kunde fungera överhuvudtaget med en hjärna full av så mycket skit. Under samvetet, som förresten hade börjat mögla i en kanten och kanske aldrig var använt – fanns skammen till höger. Det var en stor, brun knöl bredvid den kalla logikens lilla stenkula i mitten. Men det var inte det som var målet för exposén i den inre världen.

När skam, logik, samvete, illvilja och baktalcentrum väl var utplockade, borttagna låg målet där – stilla som en ocean av glycerin, stor som en amerikansk dröm och grå som hjärnsubstans. Det var personligheten. Den pulserade taktfast.

Personligheten pulserade taktfast – trots att tiden stod stilla?

Tam tam,

tam tam,

tam tam.

De grå massan svällde långsamt, samtidigt som de taktfasta ljuden kom närmare.

Tam tam.

Ena hörnet på personligheten lyftes och ett lågt pysande antydde att övertrycket var borta, utsläppt.

Tam tam.

Men ljudet växte.

Tam tam.

Och växte. Och växte. Den grå spärrballongen var inte lika uppspänd längre, utan sjönk långsamt ihop över det som pulserande under hinnan. Som ett jätterussin, alla vindruvors gammelfarfar, låg personligheten mitt i skallen och proppade igen utflödet.

Rörelsen började i ena hörnet, och spred sig snabbt över ytan – russinet sprack från kant till kant och drogs långsamt undan mot sidorna, och blottade sitt pulserande inre – ungefär som ridån för en Grand Old Lady vid någon hyllningsceremoni.

Men detta var ingen hyllning; detta var absolut ingen ceremoni att minnas. Bortom de dragna gardinerna kom en armé av brunsvart hat marscherande. Innerst inne – när allt var urplockat och avskalat – fanns en armé av stöveltrampande förakt vars enda slagord var lätt att minnas: ”Mitt! Mitt! Mitt! Mitt!”

Men hur kunde det komma sig? Tiden stod ju stilla – hur kunde någonting vägra acceptera det?

Kanske var det så att tiden alltid stod stilla i vissa delar av hjärnan. Kanske var det så att vissa saker bara levde för att tiden verkligen stod stilla. Kanske var det så att tiden inte rörde sig i vanliga fall heller.

Låt oss lämna det innersta och sätta igång tiden igen. Låt oss strunta i konsekvenserna av en abrupt igångsatt tid – det bör vara enkelt efter den här närblicken.

Bron skakade av Gjölls våldsamma attack underifrån. Vibrationerna ruskade om pendeln ordentligt, men ingen i vagnen såg ut genom fönstren för att ta reda på vad det var – ingen hade tid eller ork över åt de oväsentligheter som en stunds levande orsakade.

Den förarlösa pendeln fortsatte obekymrat över Gjallarbron trots Gjöll i avgrunden, som bråkade och hatade, som avskydde och föraktade. Den förarlösa pendeln åkte säker, för vägen till Den Sista Vilan är ett ständigt gatlopp, ett evigt ondskans chicken-race där den mest hatande segrar.

Och Gjöll skulle aldrig vinna över pendeltågens passagerare, för det gick inte.

Det tomma pendeltåget återvände långsamt och folktomt till andra sidan Gjöll. Klockan var på väg att bli fem över halv nio, då andra turen avgick – till dess skulle tåget fyllas med andra omgången förlorare för dagen.

Och så fortsatte det, för så fortsätter det.

Tjugo på en dag; så löd släktrekordet. Åtta till frukost, fem mitt på dagen och resten på kvällen. Rekordhållaren – som också råkade vara min pappa – stod visserligen själv som både berättare och garant för historiens sanningshalt. Han blev därmed en familjens Notarius Publicus i en mycket märklig sport som han själv både hittat på och såg sig som världsrekordhållare inom: äggätning till påsk.

Jag minns än idag hur imponerad jag varit som liten. Tjugo ägg. På en dag. Omöjligt!

För varje påsk jag fick innanför västen minskade emellertid bergets storlek och uppgiftens omfattning. Allt är relativt antar jag. Utan att pressa det minsta hade jag senaste påsken klämt ner fem ägg på en dag, tillsammans med vad som kändes som oändliga mängder annan mat. Att bara strunta i resten av ätandet och fokusera på äggen borde ge resultat, resonerade jag. Tjugo på en dag? En baggis! Rekordet var så gott som mitt.

Men så slog mig tanken. Pappa föddes några år före andra världskriget och danades till stor del av krigsåren. Skyddsrum. Ingen mat. Mörkläggningar. Flytta runt. Och så krigsslutet. Bananbåtar som kom igenom efter blockaderna. Kö på kajen i Göteborgs hamn. Nytt hopp.

Kanske spelade det en roll för hur enormt det var att äta tjugo ägg. Kanske var det så att tjugo var så många bara för att det inte fanns fler att få. Kanske var tjugo ett tecken på att han som minstingen av alla syskon fick extra skjuts av familjen. Kanske var tjugo hans sätt att tacka genom att visa sig värd förtroendet.

Tjugo ägg.

Sett på det viset var beslutet enkelt. Tjugo ägg. Wow! Sjukt många. Ett rekord att bevara.

Jag lade ner mitt toppförsök och letade egna sätt att bli odödlig på – genom andra obskyra historier som mina barn inte skulle kunna förstå.

— Vet ni ungar, när jag var liten kunde man köpa ettöresgodisar av en ful gubbe i ett garage i trakten. Och vi fick gå dit för våra föräldrar!

De blodiga hårtestarna låg i drivor runt tangentbordet. Författaren förbannade skrivkrampen, slet ännu en blodig test från sin rinnande hjässa och kladdade fast den bland de andra. Den rödbruna biten lades bredvid andra nästa likadana bitar i ett bisarrt pussel som först formade bokstäver och nu också nästan ett ord: Transp

Författaren motade skrivkrampen på det enda sätt han kände till – genom blod, svett och hårt arbete.

Det var som det brukade i början av hans kreativa processer; noll procent inspiration, hundra procent transpiration.

De första miljonerna passerade obemärkt. De kommande tiotusen gjorde intryck men bara på ett fåtal. Det var först när vi stod inför de trehundra sista som vi förstod vidden av det som redan var för sent.

Bakfyllan gjorde mig slö som en sengångare. Ungarnas skrik och skratt skar genom skallen, och jag ångrade varenda centiliter. För tio år sedan hade det varie enklare. Då hade varje bakfylla varit min egen, men nu delade jag dem med familjen.

— Skummet har försvunnit, pappa! vrålade ungarna från badkaret. Jag släpade mig dit och gjorde mer i en hink innan jag sengångade mig tillbaka till soffan.

Varför var jag så slö? Jag försökte minnas med samma resultat som om jag metade maneter med krok. Det var lönlöst.

Inte hade det varit så vilt? Jag hade fått i mig ett par öl, inte ens så mycket att jag hade börjat flirta med chefens fru. Som jag mådde borde jag har druckit mer. En gnista av hopp tändes. Hade jag kanske en minneslucka? Jag kom inte ihåg.

Jag tog upp papperet på soffbordet och läste det för tredje gången. Var kom det ifrån? Det såg ut som min underskrift, men jag kom inte ihåg ett dugg. Enligt papperet hade jag sagt upp mig med motiveringen att alla andra i universum är puckon.

Det måste ha varit en jävla kväll, för bredvid min underskrift fanns chefens. Efter vad jag kunde förstå hade han återgäldat komplimangen och beviljat min ansökan med omedelbar verkan.

Kannibalerna kalasade på min faster när jag rusade in i lägret. Med ett småborgerligt förortstjut drog jag upmärksamheten till mig. Det var tydligt att kannibalerna inte hade mött en svensk gymnasielärare förr. Som lärare i Rosengård fruktade jag ingen.

De tre männen gick fram till graven en i taget. Det var en bitande kall novembermorgon. Den första nattfrosten satt kvar i gräset, och männens fotspår satt kvar som fuktiga avtryck varje gång någon av dem rörde sig. Blommorna från begravningen såg fortfarande fräscha ut. Kransarna höll sig bäst, men även snittblommorna gick att återanvända.

Enligt en oskriven regel männen emellan fick Arvid välja först. Det var trots all hans blomsteraffär som gick sämst. Med den största respekt han kunde uppbåda böjde han sig ner och tog den största kransen. Det var en tjusig sak som skulle gå att sälja utan problem, kanske redan samma dag. Han tog fram en tång ur fickan och avlägsnade banderollen. Det kunde inte hjälpas. Den fick bli kvar. Någon mer Elsa hade inte dött de senaste dagarna.