Opinionsmätningarna hade kommit för att stanna. Tillsammans med en åsiktsbörs som handlade med opportuna uppfattningar och spelföretagens oddslistor utgjorde de stommen i den nya svenska beslutsmodellen.

Den demokratiska spelplanen hade fått en ny, flexibel framtoning. Som första land i världen hade Sverige gått från folkrepresentativ demokrati i flerårsintervall till en fullständigt dynamisk form av demokrati: varje beslut gällde så länge opinionsläget antydde ett folkligt stöd.

Flest för kärnkraft? Kalas, vi bygger ut.

Flest mot kärnkraft? Kalas, vi stänger ner.

Politiker och partier hade ersatts av projektledare och personal som utförde folkets beställningar.

Den verkliga makthavaren var Människan för dagen. Den som satte agendan, kom överst på löpen och lyckades få tillräcklig medietäckning för sin fråga – vilken som helst bara oddsmakarna lät landet spela om den.

(Synopsis till politisk historia, skrivet på 1990-talet)

Mötesdöden hade drabbat sex personer redan. Den arbetade långsamt men målmedvetet och sövde successivt deltagare efter deltagare.

Rummet sjöd inte längre av liv. Den enda som hördes var föreläsarens monotona stämma, knappt märkbar över luftkonditioneringens dova brummande i bakgrunden.

De tjugo ursprungliga mötesdeltagarna var nu fjorton varav fem sov, tre surfade på aftonbladet.se och två småpratade med varandra i stället för att lyssna.

Bengt-Erik behövde döda någon. Nu. Helst föreläsaren, men annars vem som helst. Föreläsarens monotona tonläge, det dova brummandet och pliktkänslan som höll honom kvar i detta Dödens Väntrum gjorde honom galen. Det kröp en hel myrstack under skinnet och spöken från eviga generationer torterade hans sinne.

Det fick räcka nu. Han stängde ögonen och aktiverade sin superkraft. Bengt-Eriks kropp bleknade och ersattes av Osynliga kvinnan, hans okända alter ego. Utan att tveka lyfte han sitt enda tillhygge, en bläckpenna, och rusade mot föreläsaren med ett blodisande tjut, till synes kommet ur tomma intet.