Det går en bro över floden Gjöll, en bro till Hel. En gång i tiden var det en gångbro, en trottoar till den sista vilan, en sladdrig träspång som erbjöd möjligheten att spatsera till dödsriket i lugnt mak.

Så är det inte längre.

Pendeln till Hel avgår från Malmö central tretton minuter över åtta varje morgon. Rälsen ligger några meter under den fyrfiliga motorväg som är till för dem som aldrig hinner vänta.

Morgonens varelser var grå som vanligt – vålnader som såg ner i marken, slagna i förväg, och som bara flyttade fötterna av gammal vana. Ingen letade efter förstaklassvagnen.

Tåget väntade sina passagerare med öppna dörrar – som regelbundna glipor i tandraden hos en gapande åttaåring. Lämlarna i lämmeltåget av sedan länge dödförklarade, men ännu inte riktigt avlidna, gick in genom dörrarna utan att se detta. De hade slutat tänka sedan länge och följde bara inprogrammerade mönster. Alla hade klockan på vänster handled; alla kunde alfabetet i samma ordning från A till Ö; alla var hjärntvättade – för dem spelade det ingen roll hur de kom över Gjöll. De var bara passagerare.

Passagerarnas bleka ansikten, håliga kinder och tomma blickar passade illa ihop med deras skrikiga jackor, spretiga frisyrer och utmanande skratt. Vagnen vibrerade av det dova samtalsmuller som bara finns i rum där många likasinnade samlas. Likasinnade, förresten. Egentligen betydde mullret att rummet var fullt med identiska varelser – kloner i stället för individer, idioter i stället för tänkare – en skock får i väntan på någon ledarhund. Vilken som helst. Bara någon, för de var själva inga ledare. De var passagerare.

Minutvisaren gled ljudlöst över på tretton minuter över, åttaåringen stängde käften och denna kollektivets ambulerande likvaka i började långsamt röra sig.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Vagnens inre var tyst och stillsam. Den som riktigt lyssnade kunde höra det snärtande ljudet från snön som enträget försökte piska sig igenom sidorutorna blandas med det rytmiska dadunkandet från den skeva rälsen. Ingen passagerare såg ut – ingen var nyfiken på omvärlden. Den som åker samma väg om och om igen, ständigt samma väg flera gånger om dagen, lär sig omgivningen ganska snabbt. Har man sett allt, tugga tuggummi, putsa naglar, blir man lätt blasé. Nyhetens behag var ett utdött begrepp, som så mycket annat i passagerarnas liv. Utdöda museiföremål.

Tåget tvingade sig vidare in i den omgivning som en gång sett helt annorlunda ut, den omgivning som bara varit platt – inte tillplattad som nu. För bara tid sedan – konstigare än så var det inte – hade det vita decimetertjocka lagret puder överst på marken varit snö och inte aska.

”Jaja, men man måste faktiskt anpassa sig”, hade farmödrarna sagt. För så sade man i den generationen – och i alla andra generationer, för den delen.

Kanske var det så. Kanske var världen till för att tillrättaläggas.

Passagerarna såg inte ut; passagerarna såg inte på varandra; passagerarna såg inte alls. Deras ögon var öppna och riktade dit näsan pekade – tomma, irrande blickar som undrade om det var så här det skulle vara, men inte orkade leta efter svar. Utanför fönstret irrade snön på jakt efter samma som alla andra – någonting annat, snälla bara någonting annat.

Boskapsvagnarna förde sin dagliga skeppslast fårskallar till grönbetet. De var på väg till Sibirien, till kolgruvorna, till masugnarna, till stålverken, till fiskmjölsfabrikerna, till sina egna begravningar. Idioterna satt tungt på sina platser i alla lämpliga gudars namn. De såg inte upp, de såg inte ner, de såg inte ut.

Vagnen som kom lastad med tusentals mållösa själar dundrade ut på bron utan att någon lade märke till det. De hjärndödas konferenståg var på väg över Gjöll.

Det borde vara en sightseeingtur; det borde vara en ta-det-lugnt-och-se-sig-omkring-tripp; det borde vara en stanna-upp-och-njut-tur, men det var det inte. Ingen tog det lugnt, ingen stannade någonsin upp. Trots att omgivningen kanske var vacker, men det var det ingen som visste.

Vad begär man, å andra sidan? Det borde finnas varma sommardagar och mat till alla också.

Tåget dundrade vidare över Gjöll. Vidare, vidare, vidare.

Dadunk,

dadunk,

dadunk.

Längre och längre bort från landet Liv, längre och längre bort från det stilla, det lugna, det harmlösa.

Vidare, vidare, vidare.

Tågen hade sedan länge slutat utnyttja ved, kol, vatten, vind eller uran – tågen gick på den enda riktigt förnyelsebara energikälla mänskligheten hade lyckats skapa: stress. Tågen drevs helt enkelt av:

”Släpp fram mig!”

och

”Flytta dig, då!”

och

”Du står på min stegpinne!”.

Låt oss stanna tiden ett tag. Låt oss ta ett steg ut ur vagnen och se det lite grand från ovan.

Var inte oroliga att passagerarna berörs – passagerare är bara ett annat ord för lobotomerad. Vi gör dem faktiskt en tjänst – en stoppad tid är passagerarnas enda möjlighet att ta det lugnt, att inte stressa.

Gjöll var ett vrålande rovdjur, en ursinnig gud som väntade på sitt offer. Gjöll kastade långa tentakler, exploderande kaskader av vatten upp i himlen mot den bro som hade fräckheten att hålla de en gång levande spillrorna på likgiltighetens avstånd, på den passiva betraktarens trygga håll, på de riktigt uttråkade pendlarnas sida.

I år efter år efter år hade bron gäckat Gjöll. I år efter år efter år hade den hånat Gjöll med glåpord och utslängda kolapapper. I år efter år efter år hade Gjölls enda tanke varit hämnd, och i år efter år efter år hade Gjöll gött sitt ursinne och ständigt – dag ut och dag in – kastat sig mot bropelarna.

Ingenting hade hänt.

Gjöll hade stångat sig blodig utan att få det minsta i utbyte – inte en enda liten spricka.

Naturligtvis inte. Bron var intakt. Bropelarna var bättre än någonsin och pendeltrafiken bara ökade. Gjöll var ungefär lika framgångsrik som Kalle Anka.

Men att stoppa tid medför viss risk. Minsta lilla instabilitet i systemet kan förändra förutsättningarna radikalt. Minsta lilla skevhet kan göra att världar faller. Minsta lilla snedhet kan göra att solsystem förintas. Och ingen kan väl på allvar påstå att världen inte är instabil, skev eller sned?

Sett i det skenet är verkan av vår handling ganska liten – låt oss nu sätta igång tiden på nytt.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Pendeln till Hel fortsatte över bron. Passagerarnas döda blickar och långsamma tankar var som vanligt, och nere i avgrunden under bron slog Gjöll till.

Låt oss stoppa tiden än en gång. Låt oss gå närmare den här gången – för att studera passagerarna. Låt oss ta en i skaran – en av de döda och dumma och se om det finns liv under ytan.

Det var egentligen ganska ironiskt när man tänkte efter. Bara etthundra år tidigare hade H.G. Wells undrat om det fanns liv på Mars. Nu var ingen ens riktigt säker på att det fanns liv på jorden.

Den typiske passagerarens skallben öppnades som Sesam – ett dignande bord av inre hemligheter dukade upp sig. Överst av allt låg en fuktig wettexduk – en blöt trasa som täckte hela hjärnan. Ordet ”Samvete” var tryckt i ena hörnet.

Synen var stillsam. Skallen på en idiot uppfälld – det var som att se en bil som skurit stå vid vägkanten med öppen motorhuv.

Herregud en sådan röra – det var svårt att tänka sig att en varelse kunde fungera överhuvudtaget med en hjärna full av så mycket skit. Under samvetet, som förresten hade börjat mögla i en kanten och kanske aldrig var använt – fanns skammen till höger. Det var en stor, brun knöl bredvid den kalla logikens lilla stenkula i mitten. Men det var inte det som var målet för exposén i den inre världen.

När skam, logik, samvete, illvilja och baktalcentrum väl var utplockade, borttagna låg målet där – stilla som en ocean av glycerin, stor som en amerikansk dröm och grå som hjärnsubstans. Det var personligheten. Den pulserade taktfast.

Personligheten pulserade taktfast – trots att tiden stod stilla?

Tam tam,

tam tam,

tam tam.

De grå massan svällde långsamt, samtidigt som de taktfasta ljuden kom närmare.

Tam tam.

Ena hörnet på personligheten lyftes och ett lågt pysande antydde att övertrycket var borta, utsläppt.

Tam tam.

Men ljudet växte.

Tam tam.

Och växte. Och växte. Den grå spärrballongen var inte lika uppspänd längre, utan sjönk långsamt ihop över det som pulserande under hinnan. Som ett jätterussin, alla vindruvors gammelfarfar, låg personligheten mitt i skallen och proppade igen utflödet.

Rörelsen började i ena hörnet, och spred sig snabbt över ytan – russinet sprack från kant till kant och drogs långsamt undan mot sidorna, och blottade sitt pulserande inre – ungefär som ridån för en Grand Old Lady vid någon hyllningsceremoni.

Men detta var ingen hyllning; detta var absolut ingen ceremoni att minnas. Bortom de dragna gardinerna kom en armé av brunsvart hat marscherande. Innerst inne – när allt var urplockat och avskalat – fanns en armé av stöveltrampande förakt vars enda slagord var lätt att minnas: ”Mitt! Mitt! Mitt! Mitt!”

Men hur kunde det komma sig? Tiden stod ju stilla – hur kunde någonting vägra acceptera det?

Kanske var det så att tiden alltid stod stilla i vissa delar av hjärnan. Kanske var det så att vissa saker bara levde för att tiden verkligen stod stilla. Kanske var det så att tiden inte rörde sig i vanliga fall heller.

Låt oss lämna det innersta och sätta igång tiden igen. Låt oss strunta i konsekvenserna av en abrupt igångsatt tid – det bör vara enkelt efter den här närblicken.

Bron skakade av Gjölls våldsamma attack underifrån. Vibrationerna ruskade om pendeln ordentligt, men ingen i vagnen såg ut genom fönstren för att ta reda på vad det var – ingen hade tid eller ork över åt de oväsentligheter som en stunds levande orsakade.

Den förarlösa pendeln fortsatte obekymrat över Gjallarbron trots Gjöll i avgrunden, som bråkade och hatade, som avskydde och föraktade. Den förarlösa pendeln åkte säker, för vägen till Den Sista Vilan är ett ständigt gatlopp, ett evigt ondskans chicken-race där den mest hatande segrar.

Och Gjöll skulle aldrig vinna över pendeltågens passagerare, för det gick inte.

Det tomma pendeltåget återvände långsamt och folktomt till andra sidan Gjöll. Klockan var på väg att bli fem över halv nio, då andra turen avgick – till dess skulle tåget fyllas med andra omgången förlorare för dagen.

Och så fortsatte det, för så fortsätter det.

Runt det hjul vi kallar lyckans flockas vi – gamar och dödgrävare, mänskliga och hopplösa, lycksökare och drömmare. Framför oss alla, den törstande hopen, står leklederskan i frack och hög hatt. Hon håller en piska i vänster hand, en okrossbar stol i höger och vet i varje ögonblick var hon har sina sex handgångna svarta pumor. Alla sex är beredda att gripa in vid behov, beredda att självservera sig på kommando, men står för tillfället bara stilla som dressyrdjur i väntan på domptösens första ord.

I den eviga permafrostens tidevarv är tidpunkter av underordnad betydelse – här är klockan tre minuter över halv åtta, precis som alltid, och det dags för den andra omgången. Här är det alltid dags för den andra omgången – den första har vi just förlorat till banken trots att banker egentligen inte är med i det här spelet. Så är det alltid vid den här tiden. Så är det alltid.

*

Jag kom hit med alla andra. Det var många omgångar sedan, men ingenting har ändrats – det är fortfarande omgången efter den första där banken kammade hem allt. Spelare som blir för gamla rensas ut av pumorna medan nya tar deras platser runt hjulet.

Jag kom hit med alla andra, sade jag det? Nåja, det är inte viktigt längre – jag har slutat spela. Till slut blev det förutsägbart och hopplöst, så jag tog ett steg bakåt i stället för att gå fram. I början var det näst intill omöjligt – det är precis före andra omgången trängseln är som värst. Alla trycker och ska fram – man måste skaffa sig en topplats redan från början för att… Ja, ni vet. Jag tog i alla fall först ett steg bak och sedan ett steg till, backade hänsynslöst utan att bry mig mer om alla andra än de brydde sig om mig. Till slut kom jag ut.

Tänka sig – när jag var inne i klungan kändes det som om miljoner och tusentals kämpade för att komma fram till hjulet, slet, drog och svettade sig mot sina drömmars mål. När jag stod i centrum verkade oändliga massor vilja stå på just mina kvadratcentimeter och vara på just mina skor, men här utanför är det annorlunda. Här slipper vi varandra, jag och de nitton andra.

Det är inte mer en några meter mellan mig och de nitton, men ingen av dem ser mig – ingen hör, vill eller tycker att jag överhuvudtaget finns. Såhär bakifrån ser de ganska lustiga ut: nitton robotar som alla vill vara på samma plats, alla måste vara i mitten, för det är där hjulet finns, det är där livets leksnurra finns. Deras ryggar är krökta, benmuskler spända och ansikten hårda – de är klara att reagera på tiondelar, färdiga att sätta av mot toppen på kommando. Pulsar ökar och adrenalin pumpas mot hjärnor och nya trippar. Jag vet för jag var där, som man säger för att hitta trovärdighet.

Här utanför är stillheten öronbedövande. När jag vänder skallen mot nya äventyr blir jag lite ledsen och rädd – nu ser jag vart alla miljoner och tusen tagit vägen: mitt stånd är inte det enda. Överallt finns lyckohjul, snurror där ett tjugotal personer trängs, svettas och slåss om samma plätt. Miljoner snurror som finns åt alla håll, i alla riktningar, men jag är den enda som står bredvid. Varför är det så?

Nu rör sig fältet. Pumorna glider åt sidan – det är på nytt dags för andra omgången. Jag vänder tillbaks huvudet mot mitt eget stånd och kan inte låta bli att skaka på huvudet. För bara sekunder sedan trodde jag att mitt var det enda.

*

Domptösen sveper ut med piskan, bugar sig lätt och sätter ner stolen. Med den fria handen drar hon igång ett jättelikt sifferhjul som har numrerade sektorer från ett till tjugo om och om och om igen. Hjulet snurrar fort när hon med ett kort:

”Mina vänner, låt spelet börja.”

drar sig tillbaks tillsammans med sina halvdresserade monster. Fältet är fritt och de nitton är frusna i mental och muskulös spänning ett sista ögonblick innan nästa andra slag ska utkämpas.

Alla rör sig unisont; alla rör sig på kommando. Samtidigt som de främsta hoppar över disken börjar de bakersta klättra på varandra. En tar tag i den framförvarandes öron, greppar dem ordentligt och vandrar sedan obehindrat upp på skalpen. Alla avstampsramper är bra, men skalper är lite bättre eftersom halsarna fjädrar bekvämt, både när man landar och på nytt tar ett steg. Det gäller att ta sig fram – målet är meningen och vägen en rad axlar och huvudsvålar – i denna eviga andraakts hinderlöpning.

Nu når den första fram till hjulet. Han är orutinerad och sträcker fram en hand för att snabbt stoppa hjulet, för att se till att just hans siffra vinner, men hastigheten är för hög och piggarna i kanten klipper av handen. Pumorna tar hand om både den och resten av den skrikande mannen.

Det är fantastiskt att se skådespelet från håll. Tänka sig att ingen hindras ens det minsta lilla av blodstänket – ingen vet längre att han fanns. Tänka sig att nästa man når hjulet och tveklöst kastar sin axel mot det som om ingenting hänt. Och ingenting har ju hänt – men det förstod jag aldrig tidigare.

Den andra personen framme vid hjulet – han med axeln – får stopp på det trots att alla drar och sliter honom i så många bitar de kan. Hjulet är stilla – nummer fem. Mannen kastar sig handlöst ut i den vilda hopen anstormande dårar och börjar arbeta sig tillbaks till disken sju decimeter därifrån. Det är en mödosam vandring – som att åka vasaloppet med Karlssons klistervallade miniskidor på fötterna och en domkyrka på axlarna – men han är rutinerad och tar sig ut mot sidorna. När han kommer fram till disken och lägger sina två kronor på nummer fem som genast börjar lysa snurrar hjulet på nytt, och han har inte vunnit. Trots allt.

Mannen som satsade på femman vet det inte, men hjulet har redan stått still tre gånger. Först femman, sedan tolvan och sist nummer ett. Man har verkligen en fantastisk utsikt här utifrån – vem kunde tro att idioti var så roande?

De andra två arbetar sig snabbt fram för att komma till sina nummer tolv och ett, men innan någon av dem lyckas snurrar hjulet på nytt och femman är på väg mot hjulet igen. Hans vandring blir i motvind på nytt – strömmen tillbakavändande från hjulets förgyllene land är förvirrande nog på väg åt alla håll samtidigt. Nummerlösa blandas med nynumrerade och ännu osatsade, och mitt i kaoset ska femman (tätt följd av både ettan och tolvan) till hjulet på nytt.

Femman tvekar inte. Han minns allas ryckande händer när han själv stod vid hjulet och drar hårdare själv. Några ögon och öron senare är vägen fri – hans adrenalinmättade blod pumpas runt i kilometer i timman – och han stirrar förbluffat framför sig.

Femmans misstag är att stanna upp – det får man aldrig göra. Å andra sidan kan han inte veta vad jag vet – att ettan tagit sig i kragen, skaffat en ordentligt sviktande nacke att ta avstamp från och kommer flygande mot hjulet. Femmans tvekan kostar honom segern – ettan mellanlandar på hans huvud innan hon sätter sin rutinerade bromsfot mot hjulet och försiktigt, men ohyggligt snabbt, får det att stanna:

sjutton

arton

nitton

Nu snurrar hjulet nästan inte alls. I en ren försiktighetsåtgärd kastar ettan ut sina armar åt båda hållen för att hålla rent vid sidorna så att inga ovälkomna armar får för sig att sätta fart på hjulet igen. Ingenting ska kosta henne den här segern – hennes triumf i livet, beviset på hennes eviga duglighet.

Jösses, jag känner för henne. Nu är hon uppskruvad, men behöver egentligen bara sätta dit ettan för att vinna.

tjugo

Hjulet stannar på tjugo, och utan att tveka föser ettan det ett snäpp vidare och bromsar det sedan lika snabbt igen.

ett

Hon har vunnit, alla slappnar av och återgår till de spända musklernas väntan alltmedan den lekledande domptösen och hennes vildkattor tar rampljuset i besittning igen, femton sekunder efter att hon lämnade det. Ettan dröjer sig kvar och stirrar förhoppningsfullt på leklederskan.

Vad har jag vunnit?

Hela hon undrar, men det är fult att fråga högt – det är fult att visa sin längtan innan priset är utdelat. Efteråt kommer hon att tycka att priset var det enda hon någonsin velat ha i hela världen, men inte nu – inte i förväg.

Med rutinerad hand föser leklederskan ihop alla satsade kronor och lägger i en burk under disken. Alla utom en. Hon ser leende på ettan och nickar ner mot kronan – vinsten.

Ettan tar glädjestrålande sin vinst – det finaste hon någonsin kunnat tänka sig, lyckan och meningen med livet – och hoppar ner i högen människor (med henne är de tjugo på nytt) och gör sig klar. Klockan är tre minuter över halv åtta, precis som alltid, och det är dags för andra omgången.

*

Jag står utanför och tittar på. Bortglömd. Ersatt av en annan lyckohungrig dåre som vill stånga sin blodiga panna blodigare och söla ner sina redan smutsiga fingrar ytterligare. Jag går vid sidan om och lämnar det som en gång var mitt stånd – där finns ingenting för mig längre, inte ens en plats vid disken; inte ens ett nummer. Stånden sprider sig framför mitt öga, och så långt jag kan se har alla sina blickar riktade mot sifferhjulen – ingen lägger märke till mig. Konstigt. Men det måste finnas fler som jag – det måste finnas fler som tröttnat. Jag ska ta och leta reda på dem och se om de tycker som jag. Det får bli mitt lyckohjul – och varför inte? Här i helvetet finns inga spelregler.

Det var andningen som var mitt största problem. In-ut-in-ut – ni vet den där vanliga sortens andning. Det var den som var problemet.

I ett ögonblick av insikt om livets realiteter hade jag vänt den benådande själen ryggen och därefter flugit omkring vid vattendrag för att genomskåda det lilla och självömkligt fattiga liv som ryms i fega sniglars skal.

Bananernas släktingar levde i klasar – sniglar på sniglar på sniglar i dignande snigelklasar och jag trodde inte mina tjuvaktika skatögon – sesam hade öppnat sig. Med sedvanlig brist på kroppsskam svepte jag ner och – inte kunde väl det skada – tog för mig: näbben full!

Japp: det var inte det stora gapets mistande som var problemet – det var andningen.