Bakfyllan gjorde mig slö som en sengångare. Ungarnas skrik och skratt skar genom skallen, och jag ångrade varenda centiliter. För tio år sedan hade det varie enklare. Då hade varje bakfylla varit min egen, men nu delade jag dem med familjen.

— Skummet har försvunnit, pappa! vrålade ungarna från badkaret. Jag släpade mig dit och gjorde mer i en hink innan jag sengångade mig tillbaka till soffan.

Varför var jag så slö? Jag försökte minnas med samma resultat som om jag metade maneter med krok. Det var lönlöst.

Inte hade det varit så vilt? Jag hade fått i mig ett par öl, inte ens så mycket att jag hade börjat flirta med chefens fru. Som jag mådde borde jag har druckit mer. En gnista av hopp tändes. Hade jag kanske en minneslucka? Jag kom inte ihåg.

Jag tog upp papperet på soffbordet och läste det för tredje gången. Var kom det ifrån? Det såg ut som min underskrift, men jag kom inte ihåg ett dugg. Enligt papperet hade jag sagt upp mig med motiveringen att alla andra i universum är puckon.

Det måste ha varit en jävla kväll, för bredvid min underskrift fanns chefens. Efter vad jag kunde förstå hade han återgäldat komplimangen och beviljat min ansökan med omedelbar verkan.

En femåring på barndop är en god försäkring mot vett och etikett. När Tilda kom ut ur kyrkan hade hon spring i benen.

"Kom, jag vill se på Död-skyltarna!" Hon släppte min hand och sprang in mellan gravstenarna.

Jag tog det med ro. Barndop, kyrkogårdar och ungar hör ihop på något sätt. Cirkeln är sluten, om man vill.

–Men mamma! Låt inte konstig på rösten bara för att jag säger vad jag tycker.

Vår femåring hade utmärkta förebilder i mig och min fru. Som få andra kunde vi förebrå och dela ut skuldkänslor med små, subtila metoder. Tilda visste detta, och redan som femåring bemästrade hon – och genomskådade enkelt – de flesta av våra vardagstekniker. Ville vi lura henne fick vi numer alltid ta till det avancerade, tyngre och därmed opålitligare och mindre pricksäkra artilleriet.

Dagens övning gick ut på att köpa tröjor. Vi hade besökt tio butiker och provat ett femtiotal (!) tröjor som alla hade något osynligt fel på sig. En del satt åt, några var hemsökta och vissa saknade gummitryckta prinsessor på magen. Gemensamt hade alla att de inte dög.

Tilda är en kravmaskin med en vilja av segt gummi – den böjer sig oförutsägabart men ger egentligen aldrig vika. På något sätt får hon sin vilja igenom. Är det inte med gråt så är det med gnäll, fnitter eller tjat.

Tanken har slagit mig många gånger: om vi bara kan komma på vilken energikälla som driver femåringar (och hur man utvinner den) är världens framtida försörjning säkrad för evigt.