De tre männen gick fram till graven en i taget. Det var en bitande kall novembermorgon. Den första nattfrosten satt kvar i gräset, och männens fotspår satt kvar som fuktiga avtryck varje gång någon av dem rörde sig. Blommorna från begravningen såg fortfarande fräscha ut. Kransarna höll sig bäst, men även snittblommorna gick att återanvända.

Enligt en oskriven regel männen emellan fick Arvid välja först. Det var trots all hans blomsteraffär som gick sämst. Med den största respekt han kunde uppbåda böjde han sig ner och tog den största kransen. Det var en tjusig sak som skulle gå att sälja utan problem, kanske redan samma dag. Han tog fram en tång ur fickan och avlägsnade banderollen. Det kunde inte hjälpas. Den fick bli kvar. Någon mer Elsa hade inte dött de senaste dagarna.

Man kan se på saken på två sätt. Det snälla är att jag inte var smart nog att planera det – att det som hände var en ren tillfällighet. Det illasinnade är att jag satt i bakhåll i bastun och väntade på att hon skulle dyka upp. Oavsett vad jag säger kommer du och alla andra att tro att jag visste vad jag gjorde och bara väntade på rätt tillfälle, så vi kan lika gärna utgå från att jag är ett svin.

Där satt jag alltså i bastun på det enda badstället i min hemstad, en liten håla med hårda basturegler eftersom badmästaren var finne. Det var nakentvång som gällde, och det gillade jag. Inte för att jag hade så värst mycket att visa upp, men det blev onekligen mer att titta på. Och spana var just det jag tänkte göra.

Jag ville särskilt gärna kolla in min nyinflyttade granne, och det hade slagit mig att hon förr eller senare borde dyka upp i bastun. Jag gillar att titta innan jag köper, om man säger, och bastun borde vara en genväg till flukten jämfört med räkor, vin, levande ljus och stämningsmusik.

Efter att ha odlat mitt nya intresse för vätskor i form av främst svett och iskallt vatten i tre veckor började jag tvivla. Min granne kanske inte gillade att vara naken och svettig med främlingar i trånga utrymmen?

Det gjorde mig förbannad. Där hade jag offrat största delen av min semester på det perfekta raggningsupplägget. Min inledningsreplik satt som en smäck, och så kom hon inte. I stället hade jag både luktat, lyssnat på och sett en massa valkar på fel ställen och killar med större förutsättningar än jag. Inget av det var en njutning.

Mina veckor hade inte varit helt bortkastade. Höjdpunkterna var få, men de fanns. Tanten i kassan på Ica och tjejen som höll i spinningen fanns båda på listan över minnesvärda intryck, men nu fick jag inse att det inte skulle bli något mer.

Med en suck reste jag mig och hällde en hink isvatten på den sista skärvan av min romantiska fantasi.

Han var inte snygg och kompenserade inte heller genom att vara trevlig. Det var en typ man inte ville lära känna närmare. Varje handslag var ett för mycket.

Min äldsta dotter skulle just börja skolan, och här stod jag med hennes klassföreståndares kladdiga näve i min.

Himmel, hade jag verkligen satt barn till världen bara för att lämna över henne till den här… Den här… Den här…

Orden tröt.

Nåja, tänkte jag. Det är en smart unge. Hon får väl stå ut hon, som alla vi andra har gjort.

Lögnen lurade mig inte, inte ens för en sekund. Skolan hade alltid varit min hemmaplan. Som tur är inte tack vare en obruten serie lysande pedagoger som alltid fått mig att prestera på topp. Kraften hade kommit inifrån. Jag hoppades att min dotter skulle också vara en lågstadiets Obi-Wan Kenobi och släppte taget om Darth Vader.

Det var lättare när de sov. Vilade. Till synes redan döda. Det var lättare när han kunde intala sig att han inte hade med saken att göra, att han bara hittade dem och inte alls hade bidragit till deras brydsamma belägenhet. Det var lättare när det var någon annans fel.

Ansvar gillade han inte. Att ta ansvar för sina handlingar passade honom lika illa som en fot i en handske.

Hur skulle han kunna hjälpa att de sov just där han passerade? Inte var det väl hans fel att de dog så lätt?

Ett nytt hus längs vägen. En lucka i väggen. En ond kvinna och hennes vapen innanför luckan.

Scenen var färdig; det var bara att vänta på katastrofen. Det här skulle bli världens första drive-in råneria. Bilister skulle stanna för rött ljus. Den onda kvinnan skulle fälla upp luckan. Bilisten skulle veva ner fönstret, trött på att vänta, full av förhoppning om att kunna köpa kaffe.

Då.

Då skulle hon ta fram vapnet och råna röven av dem.

Så skulle det bli!

Hon njöt, hatade bilister och skulle bli rik på kuppen.

Idag mötte jag en vämjelig människa. Det var inte vad hon sade eller gjorde. Det var inte hur hon såg ut eller luktade. Det var inte hennes röst eller intellekt.

Ändå fann jag henne synnerligen förfärlig, klart vämjelig, nära nog vidrig.

Hon satt på andra sidan frukostbordet och såg på mig med samma trötta leda som alltid. För henne var jag ointressant. En sparringpartner som aldrig varit nära att få in en träff. En slagpåse som aldrig gett igen. En måltavla.

Än hatade jag inte, men åren hade lärt mig mer om ordets verkliga innebörd. Dess avgrundsdjupa betydelse blev tydligare för varje frukost, varje lunch, varje kvällsmåltid. Än var jag inte framme, men jag ville dit. För varje gång hon förintade mig med blicken längtade jag mer.