De tre männen gick fram till graven en i taget. Det var en bitande kall novembermorgon. Den första nattfrosten satt kvar i gräset, och männens fotspår satt kvar som fuktiga avtryck varje gång någon av dem rörde sig. Blommorna från begravningen såg fortfarande fräscha ut. Kransarna höll sig bäst, men även snittblommorna gick att återanvända.

Enligt en oskriven regel männen emellan fick Arvid välja först. Det var trots all hans blomsteraffär som gick sämst. Med den största respekt han kunde uppbåda böjde han sig ner och tog den största kransen. Det var en tjusig sak som skulle gå att sälja utan problem, kanske redan samma dag. Han tog fram en tång ur fickan och avlägsnade banderollen. Det kunde inte hjälpas. Den fick bli kvar. Någon mer Elsa hade inte dött de senaste dagarna.

Den förbjudna tanken – är den alltid angenämast? Den kriminella lusten att leva bortom gränsen till det smakliga, varifrån kommer den? Jag lever med en lusta, en åtrå som aldrig sinar.

Cellerna i min kropp förbränner ögonblick lika fort som dessa inträffar; nyheternas behag är aldrig långvariga.

Jag antar att det egentligen inte var någonting att bli förbannnad på, men innan jag visste ordet av hade jag haft ihjäl henne.

Blekfettet blänkte av svett. Ansträngningen hade gjort honom utmattad. Armarna hängde slappt utmed sidorna och mjölksyran gjorde att benen knappt bar honom fram till pinnstolen vid köksbordet. Han sjönk ner tungt så att stolen knäade.

Ingen visste att han var där. Inte nu längre i alla fall, tänkte han och såg bort mot badrummet. Duschen strilade fortfarande där inne. I hetsen hade han glömt att stänga kranen. Det fick vara. Just nu var inte rätt tid. Han orkade inte.

*

Han visste inte hur länge han hade suttit stilla och bara väntat på att få kraft att resa sig. Duschen rann fortfarande.

Vad kostar vatten?

Han visste inte. Några öre per kubikmeter? Några kronor? Det hade ingen betydelse; det fick rinna. Kanske sköljde det bort mer än bara blodet. Kanske tog det olusten med sig ner i avloppet.

*

Det var dags. Med darrande ben tvingade han sig upp; steg för steg närmade han sig badrumsdörren. Han svalde. Vad väntade på andra sidan? Skulle han orka se det igen?

Det var självförsvar.

Han övertygade inte ens sig själv. Illamående och skakig tog han tag i dörrhandtaget och öppnade dörren.

Jo, det var sant.

Han erkände utan att känna skam eller vanära. Som sann malmöit var han inte imponerad till sin läggning.

Ok, han var skyldig. Ok, en massa andra var drabbade. Ok, han hade gjort det för egen vinning och fångats med brallorna i syltburken.

Såvadå. Det är långt till Japan från Malmö.