Bakfyllan gjorde mig slö som en sengångare. Ungarnas skrik och skratt skar genom skallen, och jag ångrade varenda centiliter. För tio år sedan hade det varie enklare. Då hade varje bakfylla varit min egen, men nu delade jag dem med familjen.

— Skummet har försvunnit, pappa! vrålade ungarna från badkaret. Jag släpade mig dit och gjorde mer i en hink innan jag sengångade mig tillbaka till soffan.

Varför var jag så slö? Jag försökte minnas med samma resultat som om jag metade maneter med krok. Det var lönlöst.

Inte hade det varit så vilt? Jag hade fått i mig ett par öl, inte ens så mycket att jag hade börjat flirta med chefens fru. Som jag mådde borde jag har druckit mer. En gnista av hopp tändes. Hade jag kanske en minneslucka? Jag kom inte ihåg.

Jag tog upp papperet på soffbordet och läste det för tredje gången. Var kom det ifrån? Det såg ut som min underskrift, men jag kom inte ihåg ett dugg. Enligt papperet hade jag sagt upp mig med motiveringen att alla andra i universum är puckon.

Det måste ha varit en jävla kväll, för bredvid min underskrift fanns chefens. Efter vad jag kunde förstå hade han återgäldat komplimangen och beviljat min ansökan med omedelbar verkan.

Kannibalerna kalasade på min faster när jag rusade in i lägret. Med ett småborgerligt förortstjut drog jag upmärksamheten till mig. Det var tydligt att kannibalerna inte hade mött en svensk gymnasielärare förr. Som lärare i Rosengård fruktade jag ingen.

De tre männen gick fram till graven en i taget. Det var en bitande kall novembermorgon. Den första nattfrosten satt kvar i gräset, och männens fotspår satt kvar som fuktiga avtryck varje gång någon av dem rörde sig. Blommorna från begravningen såg fortfarande fräscha ut. Kransarna höll sig bäst, men även snittblommorna gick att återanvända.

Enligt en oskriven regel männen emellan fick Arvid välja först. Det var trots all hans blomsteraffär som gick sämst. Med den största respekt han kunde uppbåda böjde han sig ner och tog den största kransen. Det var en tjusig sak som skulle gå att sälja utan problem, kanske redan samma dag. Han tog fram en tång ur fickan och avlägsnade banderollen. Det kunde inte hjälpas. Den fick bli kvar. Någon mer Elsa hade inte dött de senaste dagarna.

Restaurang Pasta Mañana var kronjuvelen i Mañana-gruppen bredvid stoltheter som hälsocentret Fasta Mañana och bastuklubben Basta Mañana.

Entreprenören bakom företagsgruppen, Norbert Flippenfjärd, hette egentligen Sven Johansson, men hade bytt namn efter en anonymitetskris i senare tonåren. Nu var han en firad företagsledare och framgångsrik imperiebyggare enligt fornsvenskt kunglig härskarmodell. Utan andra talanger än att kunna rimma tog han sig an område efter område och startade oumbärliga bolag.

Ofta var det enkelt. Transportbolaget Lasta Mañana hade exempelvis varit en smal sak att få lönsamt, men nu kliade Norbert sig i nacken. Han hade en hopplös uppgift framför sig. Namnet satt, men inte affärsidén. Vad skulle han göra med Rasta Mañana? En kedja med dreadlock-frisörer? Hundgårdar med taxameter? Abonnemang på lugnande medel i brevlådan?

Möjligheterna var helt enkelt för många.

Att anlita den billigaste flyttfirman hade inte varit någon slug idé. Allt blev en jävla röra. Gamla välkända kistor var ihoprörda med nyanlända som vi inte visste ett dugg om, och nu hade vi ingen koll alls. Hälften av liken skulle brännas, en tredjedel grävas ner och resten balsameras och visas upp för publik. Vilka skulle vart? Varken Boris eller jag visste.

"Ska vi chansa på politikerna?" föreslog Boris när vi diskuterade vilka vi skulle bränna först.

"Nä", sade jag som fortfarande hoppades göra karriär på byrån och inte ville slarva bort kundernas anhöriga i onödan. "Politiker vill väl balsameras och visas upp?"

"Tror du?"

"Ja, vem annars?"

"Men varför politiker? Vem vill behålla dem? De är inte populära ens när det lever."

Han hade en poäng, Boris. Det kanske inte var politikerna som skulle balsameras. Jag stönade trött och insåg att det bara var att gå systematiskt till väga.

"Ok, vi får öppna alla lådor och räkna in dem."

I valet mellan två goda alternativ hade jag utvecklat en pålitlig förmåga att ta ett värdelöst tredje. Genom livet hade detta blivit min superstyrka, mitt sjätte sinne. Överhopad av aldrig så många fantastiska möjligheter kunde jag ändå alltid fumla ihop en intressant katastrof.

Det var som om jag drogs till strul, som om det var där jag hörde hemma och kom till min rätt. Jag visste hur man förde sig i motgång. Kände till spelreglerna, om man vill. Framgång hade jag däremot aldrig behövt handskas med. Bara tanken på att lyckas gjorde mig nervös, så det var kanske lika bra att jag satt fast i ett klaver, långt och muntert som en skyttegrav från första världskriget.

I trettiofem år hade jag försökt överlista min superkraft och försöka polvända den på något sätt – bli mer som Alexander Lukas än Kalle Anka. Nu, på det trettiosjätte året hade jag blivit smartare. Att omvända ett övermänskligt sinne för oflyt lät sig inte göras. Däremot borde jag kunna utnyttja förmågan maximalt och bli rik på kuppen.

If you can't beat them, join them, sade Oppfinnarjocke i en Disneytidning från min barndom, och nu skulle jag följa hans råd. Bäst av allt var att jag visste precis hur jag skulle få nytta av min världsledande förmåga att hamna snett.

Jag skulle satsa helhjärtat på att bli totalt bortglömd, ge bort allt och leva som eremit i fullständig fattigdom. Med min gudagåva att misslyckas borde jag bli världsberömd och rik som ett troll.

Han förstod plötsligt vidden av sitt misstag och kände kallsvetten tränga fram. Tinningarna dunkade och blicken hade fastnat i ett ständigt tunnelseende. Atmosfären försvann runt honom och hans tomma skal till kropp satt fast i ett vakuum under oräkneligt eviga sekunder.

Tick.

Tick.

Tick.

En efter en...

Tick.

...började nervcellernas synapser fungera igen.

Tack.

Något som liknade en tanke tog form.

Tänk om dumhet är ärftlig. Korkade gener. Idiot sedan födsel. Jag.

Hans lilla kvarvarande hjärnkapacitet letade förklaringar och konsekvenser samtidigt med syndabockar att skylla på.

Det var mitt fel. Jag är helt enkelt så dum. Stena mig.

Ursäkten klingade inte tillräckligt bra. Han fick arbeta på sin hela pudel. Ansa den och göra den mer rumsren så att säga. Han ville inte dö på kuppen; förlora arbete, lön och förmåner. Han kunde visst medge att han gjort lite fel, men bara för att han var godtrogen,att han alltid såg det bästa i sina medmänniskor. Kunde han lastas för det?

Tinningarna dunkade mindre och allt fler synapserna fungerade. Hans pudel tog form. Nelson på finans.

Det var hans fel. Han är helt enkelt så dum. Stena honom.

En klar förbättring. Visserligen inte mer än en halv pudel än så länge, men en stomme att bygga vidare på.

Det var hans fel. Jag var helt enkelt dum som trodde honom.

Där satt den fot, den vita hela pudeln. Medan den höll sig stilla lade han till några ord:

Det var hans fel. Jag var helt enkelt dum som trodde honom om gott, men det är alltid de godtrogna som drabbas, eller hur?

Så skulle en slipsten dras. Den vidrige Nelson hade kallats in som hjälte och skulle sparkas ut som misstag. Bananskalen hade halkat honom både hit och dit på senare år; nu skulle de förpassa honom till karriärernas kompost.

Karriärstigen hade varit lång och mödosam, och inte lett särskilt långt. Stefan hade funderat på om han hade det i sig. Om hans armbågar var vassa nog och om samvetet rymde det som krävdes.

Nu var det hur som helst för sent. Vid fyrtio skulle man vara etablerad, så var spelreglerna. Han skulle få nöja sig med att vara tacksam att han alls hade ett arbete.

Tacksam. Tacksam vid fyrtio med tjugofem år kvar.

Med tunga steg tog han sig till kaffemaskinen och försåg sig med en av yrkeslivets få kvarvarande förmåner.

Ta tills du skäms, hade han fått höra sedan barnsben, och nu tog han helt utan skam. Hela muggen och flera gånger om dagen, men det räckte inte långt mot den malande besvikelsen i magen han kämpade ner varenda dag.

Tillbaka vid skrivbordet undrade han om excelrapporter verkligen var den enda sorts monument han skulle lämna efter sig. Några var avancerade och arbetade med pivot-tabeller och odbc-kopplingar, men ändå. På gravstenen ville han ha mer än några futtiga rader om kalkylprogram.

Eftermiddagen segade sig fram. Han stirrade ut genom fönstret och lät bli att dricka kaffet.

*

Han ville inte vara tacksam. Han ville inte ha en gravsten – han ville ha en katedral uppkallad efter sig.

Mer kaffe fick stå och kallna på skrivbordet medan han stirrade på tegelväggen utanför fönstret.

*

Katedral, inte gravsten.

Orden ville inte släppa.

Vem får en katedral? Helgon?

*

Det behövde faktiskt inte vara en katedral. Odödlig kunde man bli på många sätt.

Martyr.

Det enda som var fel med martyrskapet var att man bara förvärvade det genom att dö, och dessutom på ett välkänt, glamoröst eller orättfärdigt sätt.

Skulle han sätta eld på sig här på kontoret kanske?

Stefan, alla kamrerers martyr.

Det skulle troligen inte räcka med bensin på kontoret. Han var inte känd nog för att bli martyr. Han skulle mest ses som en kuf.

Innan han kunde bränna upp sig skulle han behöva bli guru i en egen religion eller ledare i en egen gerillagrupp.

Usch, nu blev det jobbigt igen. Han suckade och gick för att ta en kopp kaffe till.

Morgonen var en katastrof. Inte mer än tio minuter gammal och redan förstörd. Vissa var bra fräcka. Ringa så tidigt och göra reklam för försäkringar, hur kunde de? Dessutom var hon var med i nix-registret, men vad brydde sig telefonsäljarna om det?

Lisa satte på kaffebryggaren och hoppades att det skulle göra någon skillnad. Fem minuter senare visste hon bättre. Viss ilska hjälper ingenting mot.

Hon duschade och klädde sig snabbt. Kläderna satt illa och klämde på kroppens vitalaste surnerver. Hon riktigt kände hur morgonens irritation fortplantade sig som jästceller i en degbunke.

Ilskan pöste medan hon brottade på sig den motspänstiga jackan, på väg ut ur huset. Hon svor och satte upp jackan på dagens dödslista som redan var beklämmande full; därefter gick hon ut till bilen på uppfarten.

Repan på lacken, är den ny?

Grannens tioåriga pojke hade spelat fotboll på gatan på sista tiden. Hon satte upp honom på dödslistan också. I alla fall hans fotboll.

Framme vid kontoret försökte hon parkera. Bilen fick inte plats. Hon var visserligen ingen fickparkerare, men nog skulle bilen bredvid inte stå fullt så nära? Inte alls. Hon visste vems bilen var. Det var Olofsson på ekonomi, han som aldrig bjöd på fika. Den snåle fan, det här skulle han få äta upp. Nu bråkade han med fel Lisa.

Med bestämda steg tog hon sin in på kontoret, slängde sin väska vid skrivbordet och stegade vidare mot ekonomiavdelningen. Hennes kollegor vände sig om när hon kom. Följde henne med blicken genom kontorslandskapet, där ekot av hennes tunga steg dröjde sig kvar i luften som en obehaglig doft.

Hon svängde runt hörnet och in i Olofsson rum. Det var tomt. Han var inte på plats.

Utan att tänka tog hon en gul lapp, en penna och skrev. Lappen satte hon på hans datorskärm och marscherade därefter ut.

*

Olofsson kom med kanelbullen i högsta hugg. Han visslade på en melodi från radion. Det var falskt, men ingen tvekan om att dagen varit lyckad dittills. Som vanligt, tänkte han.

Jag är en livad lax!

Olofsson stoppade bullen i sin väl ätvana mun och kände hur den överdimensionerade kroppen tog till sig näringen. Njöt av gödningen som alltid. Nu saknades bara en burk Cola. Kanelbulle och cola, det var receptet på en bra dag!

Han gick in i rummet och sjönk ner på stolen framför datorn. Lade fingrarna på tangentbordet och tittade upp. Den gula post-it-lappen tittade tillbaks. Stirrade. Blängde på honom.

Han läste och kände hur blodet lämnade huvudet för att sedan återvända. Det spände i bakhuvudet och snurrade för ögonen, och han ville inte längre ha Cola och kanelbulle.

Mot hjärnans vilja fixerade sig ögonen på lappen igen, läste skymfen på nytt, trots att han inte alls ville.

"Hur fan parkerar du? Lär dig köra ordentligt eller cykla till jobbet. Det skulle din kropp behöva!"

Underskriften kunde han inte läsa. Han slet bort lappen från skärmen och komprimerade den med sin fulla styrka. Olofssons enorma händer kramade tills blodet lämnat underarmarna, och pappersbollen ångrade att den någonsin blivit född.

Han vred stolen mot fönstret och stirrade tomt ut på torget utanför. I vanliga fall tyckte han om livet och rörelsen, men nu irriterade det honom. Dagdrivare som inte kunde få riktiga jobb. Varför skulle de drälla just här?

"Olofsson, du är sen. Ska du vara med får du komma nu."

Han väcktes ur funderingen av att Svedenbratt stack in huvudet i rummet och spred oro. Han var alltid på jäkla stressad.

"Ditt tillgjorda as, har du med det att göra då?", fräste Olofsson och vräkte igen dörren framför näsan på kollegan. Han ville vara i fred.

*

Utanför stod Svedenbratt med andan i halsen, glad att han levde. En dörr i ansiktet kan ge näsblog och fingrar i kläm kan bli avklippta. Båda sakerna skulle betyda att han sölade ner sig inför mötet, och det gjorde honom först orolig och snabbt rasande.

Svetten luktade så gott den kunde efter ett par dagar utan tvål och vatten. Jag behövde inte anstränga mig för att ta reda på varifrån; armhålan gjorde tillräcklig reklam för sig. Överarmarna kletade fast mot kroppen på ett sätt som vi svenskar sedan barnsben är ovana vid. All värme som passerar våra gränser gör det som asylsökande på väg att avvisas – regeln för första asylland gäller all temperatur över tjugo grader.

Mina ögon glodde håglöst ur sina överhettade hålor medan jag försökte mota hettans demoner med en kall läsk, bara för att en gång för alla inse att alla besvärjelser var meningslösa. Svordomar, böner och metafysiska riter hjälper inte mot de astronomiska och meteorologiska fenomen som då och då envisas med att hemsöka det mycket lilla och bananliknande land, vars infödingar har en stark längtan efter sol och värme bara när dessa håller sig på avstånd.

Jag satt på verandan till det sommarhus som var den enda vision och dröm min pappa hade tillåtit sig att ha. Någongång i unga, bohusländska år hade han begåvats med en vision av paradiset i form av en sommarstuga med kringbyggt trädäck, en ordentlig uteveranda och en trädgård som skötte sig själv utan inblandning från arten homo sapiens besserwissus. Steg för steg, i takt med att sparkontot gick från rött till svart med allt fler nollor på slutet, hade han förverkligat sitt legobitsbygge.

Efter den förra ansiktlyftningen hade verket egentligen fullbordats, men jag borde vetat bättre än att tro att drömmar någonsin pensioneras. De lever sina egna liv och ställer till ett helvete för oss som tvingas leva under oket av ständigt ofullbordade idéer och växande ambitioner. Pappa hade helt enkelt börjat om igen. Under parollen Förnyelse -96 hade han börjat bygga om badrummet till vår sydsvenska plantage, vars huvudsakliga produktion bestod av tallkottar, ogräs och mullvadshögar.

Ingenting man blev rik på med andra ord. Där jag satt spelade just förmögenhet och värdsliga rikedomar ändå ingen roll eftersom hettan berövade mig på den lilla must jag normalt använde till att släpa mig igenom dagarna.

Inne i huset skrällde telefonen. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i fågelsång och trädkronors sus, men de vinner åtminstone jämfört med våra moderna kommunikationsmedels sätt att pocka på vår uppmärksamhet. Den själsfrid jag ibland snubblar på överraskar mig lika mycket som nyktra minuter utan absitinens överraskar ett fyllo. Telefoner och själsfrid går inte ihop.

Vem hade telefonnumret till denna vår ogräsplantage som länge hade varit telefonfri? Jag orkade inte gissa och ville inte svara, så det fick ringa.

Efter tio signaler började jag undra vem det var, och det är denna min ständiga oförmåga att strunta i omvärlden som kommer att ta kål på mig till slut, det är jag övertygad om. Någonstans i min hjärna går en gräns där nyfikenheten över vem som ringer är större än mitt behov av att sitta still och svettas – det där man sinnesförvirrat nog kallar frihet när man arbetat sig igenom en lång vinter. Till slut blir det värre att undra än att släpa sig fram till luren och säga hallå.

Mitt i den trettonde signalen fick jag tag i luren.

"Hallå."

"Tjena Jens. Anders på HD."

Nyhetschefen på Helsingborgs Dagblad, en av mina fasta beställare, dessutom en kille jag hade tur nog att komma bra överens med. På sätt och vis var det väl mitt jobb att hålla mig väl med nyhetschefer och annat tidningsfolk som hade rätt att betala för texter, idéer och nyhetstips. Som frilansjournalist hamnar man lätt i en situation då man undrar om det inte vore lättare att tjäna pengar på sin kropp eller möjligen en utsliten samling begagnade bilar; att sälja en artikel kan handla om samma prostituerade fjäskande för den svårflirtade köparen. I slutändan har vi frilansande pennor samma mål som både professionella sängvärmare och yrkesljugande bilmånglare: att komma in i köparens plånbok.

Det är lätt att inbilla sig att en frilansjournalist har ett fritt liv, att han skriver några förgyllda rader som säljer sig själv och sedan ägnar sin tid åt att imitera playboy från filmer. Sanningen är mer dyster. I själva verket säljer sig nämligen inte texter särskilt bra. För mig går mer än hälften av tiden åt till att sälja material, att hitta köpare, ringa runt till tidningar och magasin – oftast fackförbundens tidningar som är storköpare och försörjer en hel del av landets frilansar. Har man tur, vilket oftast betyder kontakter, får man ett långsiktigt kontrakt med ett par tidningar.

Jag skrev en veckokrönika i ett par tidningar vilket gav några tusen i månaden. Ville jag tjäna mer pengar, så att jag med andra ord kunde leva på yrket, fick jag slita på Telias ledningar och irritera redaktionschefer, precis som alla andra drömmare som vill kunna skriva självständig eller fritänkare på visitkortet.

"Jag trodde ni anställningskontraktens slavar respekterade och högaktade semestern", började jag i ett försök att vara lustig, men Anders röst log inte när den fortsatte:

"Frilansar har niomånaders semester, från september till maj. Sommaren är högsäsong för er, det vet du bättre än jag. Vill du ha jobb?"

Han hade rätt. Egentligen hade jag inte råd att ha vara ledig. Jag borde ha dåligt samvete – förgås i de kval som rätteligen drabbar dem som vistas i helvetets förmak, den plats där evighetsarbetare som journalister och bönder tillbringar sin semester – men jag hade helt enkelt bestämt mig för att världen inte skulle fara illa av att ytterligare en person försökte förverkliga sin dröm om den perfekta lättjan. Att göra ingenting till en konstart.

"Nja, jag känner att OS behöver mig. Coca cola och Kodak måste få valuta för sina reklampengar."

Sommarens sporthändelse var Atlantas OS som i princip visades dygnet runt. Obegripliga och totalt ointressanta sporter varvades; deltagarna kom från länder jag inte kunde stava till. På något sätt satt jag trots allt fast i dess nät. Som miljarder andra runt världen deltog jag i denna masspsykotiska rörelse. Glodde, tyckte och kom med initierade förstå-sig-på-kommentarer, samtidigt som jag klämde mig på bilringarna och undrade varför min trettiotvååriga kropp började bli framtung, varför kläderna inte längre passade lika bra, varför mina armmuskler var ordbehandlaranpassade – de räckte bara till för att trycka ner tangentbordets knappar.

Det var ingenting jag var nöjd med. Ett par gånger om dagen hände det att jag lade en hand på min växande mage eller allt djupare hängande haka, men det tycktes inte spela någon roll att jag blev allt sämre berörd, allt mer äcklad, av min egen kropp. Toleransen ingick i en ohelig allians allians med lättjan och tillät mig att stillatigande och sittande betrakta mitt eget förfall. Jag var ett levande bevis på den mänskliga rasens förmåga att anpassa sig efter de mest märkliga förutsättningar och hoppas på de bisarraste utvägar. Kanske skulle magen försvinna av sig själv.

Visst. Och julen är en mysig högtid då alla har någonstans att ta vägen, en varm och välkomnande familj att dra sig tillbaka med. Visst.

Jag strök sorgset över min buk och suckade.

"Gör som alla andra och kolla på reprisen på morgonen. Förresten är det bara skit första veckan. Sommar-OS tar inte fart förrän friidrotten sätter igång på fredag. Du har två dar på dig, det borde väl räcka för ett av dina mallade reportage."

Jag lät förolämpningen passera. Kanske han hade rätt, ändå. Att jag satt still på min växande häck gjorde ingen gladare.

När jag inte svarade fortsatte Anders av sig själv:

"Du växte väl upp nära lernacken?"

*

Jag startade bilen med den sorg som drabbar den som vet att en epok är över. Magen sved ikapp med ögonen och hjärnan var till brädden full av olust av en sort som aldrig kan kallas professionell hos den som vill delta i samhällsdebatten på ett eller annat sätt.

Tvärtom måste varje yrkesman kunna reglera kranen av egna känslor i förhållande till de uppdrag man åtar sig. Grundstenen i all journalistutbildning är att lära sig kontrollera och reglera sin egen subjektivitet; strypa den helt går inte – däremot kan man kompensera för alla egna uppfattningar genom att låta motståndarsidan komma till tals, vilket skapar en mångsidig subjektivitet, en förment åsiktsneutralitet – den hederligaste samtidsbild vårt västerländska samhälle har skapat. Varje journalist tvingas glömma ordet objektivitet som varken finns eller har någon innebörd. På matematisk väg kunde detta tydligen bevisas: man kan aldrig förhålla sig objektiv till ett system som man är en del av.

Detta är inget nytt för den som någongång har läst en tidning eller sett ett nyhetsprogram. Reportrar specialiserar sig inom ett område, skaffar sig kontakter och relationer – blir beroende. Man får uppdrag i förhållande till vad man kan, inte till vad man inte kan. Ingen nyhetschef i världen belönar den okunnige och blåögde om någon som redan är insyltad finns tillgänglig.

För min del innebar det att jag var tvungen att behärska min lust och tygla min olust inför alla uppdrag, men just den här gången var det svårare än vanligt.

Lernacken. Slagghögen i närheten av den trygga lilla plaskdamm där jag växte upp, lärde mig misslyckas med flickor och mötte livets första nederlag. Med tiden hade jag tagit revansch på minnena av de tidiga åren, men att återvände påverkade mig alltid på samma sätt. Olusten och förlägeneheten som orsakades av alla genomlevda års misstag gjorde sig påminda, tvingade mig på defensiven. Borta var det självförtroende som alla senare år hade byggt upp, ett självförtroende och en säkerhet som bara tycktes finnas och fungera på annat håll. Ibland tänkte jag att till och med Stålmannen led av samma syndrom: på sin hemplanet var han kraftlös; det räckte faktiskt med en bit sten från hemplaneten för att göra honom spak.

Att jag led av samma komplex som en seriefigur hjälpte inte upp humöret. Magen var sin egen elvisp när jag passerade Hallandsåsen söderut, på väg mot min födelseplats, parkernas stad.

*

Det borde bli ett enkelt knäck. Ingenting talade i och för sig någonsin för någonting annat i den första fasen av ett uppdrag. Innan man var igång, innan fällebenen kom in i bilden, innan bråkstakar och översittare började ställa till problem som om det var en OS-gren såg det mesta lätt ut.

Jag misstänkte att mitt självbedrägeri egentligen kallades hybris. Jag var inte tillräckligt gammal för att ha drabbats av yrkessjukan cynism, inte tillräckligt rutinerad för att känna problemen dyka upp med något förvärvat sjätte sinne, inte tillräckligt trött och sliten för att längta efter den kick man bara kan få av att platta till uppblåsta småhandlare som ogillar att lämna ut upplysningar de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla. Min bild av mig själv som Stålmannen levde fortfarande i högsta grad; med mitt pressleg som slängkappa och insvept i tryckfrihetsförordningen tog jag på mig rollen som de svagas beskyddare, de ondas och girigas betvingare.

Bilden fick mig att le, men det var ett leende som blev mindre för varje år, i takt med att min självsäkra stålmanskropp bit för bit, kroppsdel för kroppsdel, ersattes av en sliten och rutinerad cynikers lemmar; som ett modernt Frankensteins monster.

Höger hand höll ratten medan vänster näve gjorde sin dagliga rutinkoll, först ett nyp i dubbelhakan och sedan en snabbkoll i maghöjd. Efter flera år då jag hade hedrat och utövat sittandet som om det var en religion, hade min kropp slutligen börjat slå tillbaks. Det var en bitter upptäckt. Att kämpa låg inte för mig. Bortskämd med att kunna äta allt och göra inget, och ända kunna gå på stranden utan att det korvade sig i maghöjd, såg en del av min hjärna kroppens plötsliga förändring som ett svek, ett knivhugg i ryggen. Det var inte tillåtet att byta spelregler till andra perioden, resonerade min bittra och bedragna del, att utan förvarning metabolisera födan på ett annat sätt, längs andra vägar och med helt andra mellanprodukter. Fettet hade skaffat fått sitt brofäste och inledde snabbt sin invasion av min oförberedda kropp. På sätt och vis var jag som min bild av Sveriges försvar – i kampen mot fettet var jag dåligt rustad, på gränsen till slagen på förhand, lamslagen inför tanken att faktiskt behöva agera; om jag bara blundade och åt sallad till lunch en gång i veckan skulle nog allt ordna sig.

Men handen visste bättre än hjärnan. Millimeter hade blivit centimeter som hade blivit decimeter. Sallad var inte nog.

*
Tankarna ville inte sluta snurra, vilket var ett bättre tecken än något på att semester var någonting jag behövde mer av. Jag visste också sedan tidigare att jag är kass på att tåla förändringar. Att behöva vakna i tid och ägna mig åt någonting som skulle kunna kallas självdisciplin fick mig alltid att må illa i början. Efter ett par dagar skulle tanken på arbetet i sig inte längre kännas som en spark i magen varje med varje nyvaknat andetag. Efter ett par dagar skulle jag vara van vid att sparka mig själv, jag visste att jag skulle vänja mig, men vem vill vänja sig vid något sådant när man lika gärna skulle kunna vänja sig vid att vakna till den svala förmiddagsbrisen, en nylagad kopp kaffe och ett vänligt bemötande?

Som det nu var fixk jag nöja mig med min egen spegelbild om jag ville ha något bemötande alls.

Nej, att avsluta semestern gav ingen favoritkänsla, kalla mig bortskämd, men jag tror att de flesta håller med. Arbetets första minuter är då man önskar att alla svenskar kunde få fem veckors jobb och fyrtiosju veckors semester i stället för tvärtom.

Jag mindes mina somrar för bra längesen, femton, tjugo år tidigare. Pappa brukade ligga i hängmattan och läsa en bok eller tidning, när jag och min tre år yngre syster strök fram som rastlösa katter på jakt efter någonting att sätta tänderna i, någonting att göra. Där han låg och läste låtsades han först som ingenting, men efter några minuter kunde han inte ignorera oss längre.

“Pappa, vad ska vi leka?” frågade vi uttråkade.

Han brukade lägga bort tidningen och se ut som om han tänkte. Efter några sekunder såg han på oss igen med ansiktet fullt av ljusa idéer:

“Vet ni vad? Jag har en jättebra sak vi kan göra…” Här pausade han medan vi kände sommarens tristess försvinna – den eviga sommaren som aldrig tog slut och som aldrig var tillräckligt rolig. Och så kom de förlösande orden:

“Vi leker semester”, sade pappa, plockade upp sin tidning och fortsatte läsa.

Det är inte förrän på senare år jag har haft vett att förstå vilket geni jag härstammar ifrån.

*

Lernacken var slagghögen av kalksten som skulle utgöra Öresundsbrons brofäste på den svenska sidan. Det låg mitt emot Skanskas kalkbrott i södra Malmö, mellan Limhamn och förorten Bunkeflostrand, en blå stadsdel där flertalet bosatta hedrade staten genom att betala maximal marginalskatt.

Det var också den del av världen jag hade vuxit upp i. På den tiden var själva lernacken tabu – den låg bortanför BP-macken, och så långt bort fick ingen gå. Riskerna var för stora, sades det. Lernackan var ingen lekplats, sades det. Man kunde skada sig illa värre, sades det.

Naturligtvis hade alla vi ungar i Bunkeflo varit i, vid, på och under lernacken massor av gånger.

Högen av lös kalksten var en sorts iongenmansland, ett litet krigshärjat område alldeles i närheten av vår beskyddade idyll. På nacken gällde inga vanliga regler; vi kunde komma dit som minröjare eller upptäcktsresande, som galärslavar eller erövrare.

För att kunna ta sig upp längs den branta sidan tvingades vi dra oss upp med hjälp av rostiga och taggiga stålvajrar som löpte uppifrån och ner längs sidorna. De kanske skulle hålla stenen på plats, vad vet jag. För oss blev linorna till änterhakar som hjälpte oss inta en borg eller annan befästning.

Väl uppe fanns inte särskilt mycket att göra, bortsett från att passa sig för de jättelika hjullastare som dundrade genom området utan tanke på att småungar var där och lekte krig. Vi skövlade och slaktade och mördade. Efter oss lämnade vi ett nerbränt landskap, en död och öde remsa natur som inte hade en chans att återuppstå.

Vårt krigsbyte varierade. Någongång kröp vi en hel dag på alla fyra och plockade tillknycklade kulor som vi trodde var gjorda av tenn. Rikedomen hägrade, för tenn var dyrt, det visste vi. Dödsoffren på vår sida blev kläderna samtidigt som bytet naturligtvis var helt värdelöst.

En annan gång hittade vi en påse med fuktskadade herrtidningar. För oss trettonåringar var bytet det närmaste livets mening vi kom.

Det var tillbaks dit jag nu hade kommit. Till min gamla lekplats, min gamla fyndplats för prima arkeologiska klenoder som begagnade nakenbilder, tillknycklade stålkulor och kalksten, kalksten i massor.

Normalt sett hade jag ringt i förväg, men det här var ingen normal situation. Jag ville inte behöva möta mina gamla demoner och ett intervjuoffer på samma gång, det var bättre att excorcera de onda andarna först, att göra upp med minnet på egen hand.

Och så sade han upp sig.

Jag hade ägnat sex månader åt att förklara mina arbetsuppgifter för vår VD, och så sade han upp sig. Det var bara för mig att börja om med nästa man, vem det nu skulle bli.