Jag är nummer tre från höger. Bilden i årsredovisningen är inte så bra, men jag står bredvid VD. Mitt jobb är att gå ett halvt steg bakom honom och hålla med. Ett tag tyckte jag att jobbet var svårt, men sedan fick jag löneförhöjning.

Hon slog av väckarklockan för sjunde gången samma morgon. Det tycktes inte bli lättare med åren. Märkligt. Hon hade alltid inbillat sig att kroppen till slut skulle vänja sig vid hårt arbete, vid sena kvällar, korta nätter, orolig sömn och tidiga morgnar.

Man kunde ju vänja sig vid allt, sade det gamla uttrycket.

– Allt utom för lite sömn, muttrade hon tyst för sig själv och svepte täcket åt sidan. Motvilligt kände hon lägenhetens kyla krypa in och ta sängvärmens plats närmast kroppen.

En gång i tiden hade hon haft disciplin. En gång i tiden, men det var inte samma sak som att hon fortfarande hade det. Länge hade hon i och för sig hållit tröttheten stången, men inte nu på sista tiden. Nu hade döden börjat komma in i andra andningen medan hon själv tappade fart och tvingades leva med förödmjukelsen att inte längre själv kunna trycka till sig, driva sig bortom gränsen för det mänskligt möjliga.

Tvärtom hamnade hon numera alltid på fel sida om vad som var mönskligt möjligt – löjeväckande nära gränsen för vad som var mänskligt tvunget, minimigränsen för den som fortfarande vill kalla sig människa.

Dit räknade hon livets småsaker. Att gå upp var en av dem. En enkel sak som att vakna borde ingå i var människas samling av basförmågor. Borde.

Utan tvivel borde det det, men att böra och att förmå är inte samma sak, och döden tog in på Lillemor med långa sjumilakliv varje dag.

– Nåja, du kan komma nu. Snart spelar det ingen roll längre. Ikväll, efter dagens politiska harakiri, kan du lika gärna dansa dina steg och sjunga din sång. Då har jag inte längre någonting att försvara. Då kanske jag kan få sova ut.

Riksdagens talkvinna svängde benen över sängkanten och stålsatte sig inför dagen då den svenska demokratin skulle avskaffa sig själv.

Det är jag som är den lille mannen på gatan, och jag är orolig. Jag skulle aldrig kalla mig expert, men jag observerar. Observerar och drar slutsatser.

Kunskap är makt – det sade alltid far min – så jag har bestämt mig för att ändra saker och ting här i världen. Det kan inte fortsätta som det är nu. Som alla andra har jag aktier – små intetsägande poster i stora riskfria företag. Det är nämligen sådan jag är: avslagen och intetsägande som en ljummen och urvispad lättöl.

I min ekonomiska värld finns bara två risknivåer: fonder och aktier. Fonderna har jag sparat i sedan sjuttiotalet. Allemans ska det vara. Allemans är bra. Jo, för jag vet att man kan byta till spar när man vill. Byta utan kostnad. Till spar. Allemans. Och allting kommer att ordna sig, för det sade Erlander, och det var en bra karl. Och aktierna har jag köpt av staten. På rea.

Jag är den lille mannen på gatan, och jag är orolig. Hemmavid har vi radionyheter och tidning. Tidningen har TV-program och serier och ett och annat mord. Jodå, Lokalortens Allehanda är inte så pjåkig – den gör att man kan hänga med sådär lagom, liksom. Och när hände det senast något nytt i världen?

Jag är den lille mannen på gatan, och jag vet inte mycket om ekonomi. Och så är jag orolig – nämnde jag det? Det är nämligen så att jag har svurit och svurit tills marken nästan öppnade sig under fötterna, men det hjälpte inte. Jag förstår fortfarande ingenting. Av stora fina världen, alltså. Det var då jag fattade mitt livs beslut: aldrig mer skulle jag bli förnedrad av att bara vara den lilla dumskallen, den mycket oviktiga småspararen som reagerade i vild panik. Aldrig mer – så jag började läsa ekonomikolumnen i lokalblaskan.

Nu kan jag mer.

Räntan går upp och jag förstår att jag förlorar pengar. Så jag svär. Aktiekurserna går ner och jag förstår att jag förlorar pengar. Så jag svär på nytt. Att vara mer kunnig om en obegriplig marknad ger ingen större sinnesfrid, men jag har i alla fall en ursäkt: jag är den lille, obetydlige mannen på gatan, den lille orolige mannen på gatan.

Så för att bli ännu bättre och kunnigare började jag läsa Huvudstadbladets ekonomibilaga. Jojomensan, biblioteket ser ni. Där finns det grejor.

Jo, då gick det upp för mig

Experterna säger att det är svåra tider. Det är den enda ursäkt de har för att motivera att en apa på Wall Street är marknadens stjärnplacerare. Som vanligt.

*

Inte var det konstigt att mina investeringar gick åt pipan – jag visste för lite. Kunskap är makt, ser ni, så jag skaffade några tidningar till. Och CNN med färg-TV. Storbilds. Fyrtioåtta tum.

Men de berättar inte allt, förstår ni. En vän på Lokalortens Allehanda – ni vet Bertil Andersson på sportsidorna – sade en sak till mig. I förtroende. “Du får inte veta allt, Nils Johnsson”, sade han. “Du får bara veta en liten del av allt som händer, förstår du. Bakom alla tidningar och nyheter i världen sitter en massa personer och sållar och läser och tycker och bestämmer vilka nyheter som är viktiga för dig och alla andra.”

Det var då jag förstod att det alltid är någon som vet mer, men det är ju för jäkligt. Hur ska man kunna göra annat än förlora pengar om någon annan vet mer?

Det finns saker en man inte ställer upp på, och detta är en av dem.

*

Nu har jag en egen Reuterskärm, för kunskap är makt. Jag sitter vid en videovägg med sex gånger fem TV-apparater. Ju mer jag ser, desto mer känner jag kunskapen och makten växa. Det är som det ska vara, för jag är experten, aktören. Det är mig nyhetbyråerna rådfrågar. Det är mig de citerar.

Nu är jag inte längre den som bara får veta vad andra har för sig. Nu är jag den som andra undrar vad han gör. Den som alla spionerar på och vill veta allt om.

Det jag förstår minst av är sanningen. Vart tog den vägen? När jag satt hemma i byn och läste Lokalortens Allehanda var allt i tidningen sant. Allt på TV var sant. Allt på CNN. Allt på reuter. Men när tidningar och TV berättar om mig är plötsligt ingenting sant längre.

Det som inte är en ren lögn är åtminstone en snedvriden halvfantasi, och jag förstår inte varifrån den kommer.

Och det som är mest intresant av allt är att det inte alls spelar någon roll. Sant eller inte – folk bryr sig inte. De agerar som om allt de hör vore sant, för de vågar inte riskera annat.

Jag har vuxit sedan jag lämnade mitt lilla liv i byn vid kiosken där tidningarna alltid var tre dagar gamla. Nu är jag inte längre sjuttiotvå timmar bakom nyheterna. Nu är jag fem-sex timmar framför dem.

Jagad. Ständigt hemsökt.

Jag är den lille mannen på gatan, som blev den större mannen i smeten.

För när allt kom omkring var kunskap bara makt i mindre portioner.

Geniförklarad som han var hade han inga spärrar. Genier behöver inga, det visste han. Det var det som skilde honom från agnarna, lankorna och missfostren han var skapad att leda – hämningar.

Hämningar.

Hämningar betydde bara begränsningar, aldrig möjligheter eller vägar till framgång.

Som politiker hade han visserligen aldrig varit något underbarn. Tvärtom var politik ingenting som intresserade honom. Makt var en annan sak; den tycktes komma till honom alldeles naturligt, till skillnad från politiken som krävde att man var kompromisslös på ytan och diplomatisk bakom kulisserna.

Nej, det var makten som lockade; makten som tillät honom att agera lika hårt som han gav sken av. Rättvisa men på hans poetiska villkor.