Det går en bro över floden Gjöll, en bro till Hel. En gång i tiden var det en gångbro, en trottoar till den sista vilan, en sladdrig träspång som erbjöd möjligheten att spatsera till dödsriket i lugnt mak.

Så är det inte längre.

Pendeln till Hel avgår från Malmö central tretton minuter över åtta varje morgon. Rälsen ligger några meter under den fyrfiliga motorväg som är till för dem som aldrig hinner vänta.

Morgonens varelser var grå som vanligt – vålnader som såg ner i marken, slagna i förväg, och som bara flyttade fötterna av gammal vana. Ingen letade efter förstaklassvagnen.

Tåget väntade sina passagerare med öppna dörrar – som regelbundna glipor i tandraden hos en gapande åttaåring. Lämlarna i lämmeltåget av sedan länge dödförklarade, men ännu inte riktigt avlidna, gick in genom dörrarna utan att se detta. De hade slutat tänka sedan länge och följde bara inprogrammerade mönster. Alla hade klockan på vänster handled; alla kunde alfabetet i samma ordning från A till Ö; alla var hjärntvättade – för dem spelade det ingen roll hur de kom över Gjöll. De var bara passagerare.

Passagerarnas bleka ansikten, håliga kinder och tomma blickar passade illa ihop med deras skrikiga jackor, spretiga frisyrer och utmanande skratt. Vagnen vibrerade av det dova samtalsmuller som bara finns i rum där många likasinnade samlas. Likasinnade, förresten. Egentligen betydde mullret att rummet var fullt med identiska varelser – kloner i stället för individer, idioter i stället för tänkare – en skock får i väntan på någon ledarhund. Vilken som helst. Bara någon, för de var själva inga ledare. De var passagerare.

Minutvisaren gled ljudlöst över på tretton minuter över, åttaåringen stängde käften och denna kollektivets ambulerande likvaka i började långsamt röra sig.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Vagnens inre var tyst och stillsam. Den som riktigt lyssnade kunde höra det snärtande ljudet från snön som enträget försökte piska sig igenom sidorutorna blandas med det rytmiska dadunkandet från den skeva rälsen. Ingen passagerare såg ut – ingen var nyfiken på omvärlden. Den som åker samma väg om och om igen, ständigt samma väg flera gånger om dagen, lär sig omgivningen ganska snabbt. Har man sett allt, tugga tuggummi, putsa naglar, blir man lätt blasé. Nyhetens behag var ett utdött begrepp, som så mycket annat i passagerarnas liv. Utdöda museiföremål.

Tåget tvingade sig vidare in i den omgivning som en gång sett helt annorlunda ut, den omgivning som bara varit platt – inte tillplattad som nu. För bara tid sedan – konstigare än så var det inte – hade det vita decimetertjocka lagret puder överst på marken varit snö och inte aska.

”Jaja, men man måste faktiskt anpassa sig”, hade farmödrarna sagt. För så sade man i den generationen – och i alla andra generationer, för den delen.

Kanske var det så. Kanske var världen till för att tillrättaläggas.

Passagerarna såg inte ut; passagerarna såg inte på varandra; passagerarna såg inte alls. Deras ögon var öppna och riktade dit näsan pekade – tomma, irrande blickar som undrade om det var så här det skulle vara, men inte orkade leta efter svar. Utanför fönstret irrade snön på jakt efter samma som alla andra – någonting annat, snälla bara någonting annat.

Boskapsvagnarna förde sin dagliga skeppslast fårskallar till grönbetet. De var på väg till Sibirien, till kolgruvorna, till masugnarna, till stålverken, till fiskmjölsfabrikerna, till sina egna begravningar. Idioterna satt tungt på sina platser i alla lämpliga gudars namn. De såg inte upp, de såg inte ner, de såg inte ut.

Vagnen som kom lastad med tusentals mållösa själar dundrade ut på bron utan att någon lade märke till det. De hjärndödas konferenståg var på väg över Gjöll.

Det borde vara en sightseeingtur; det borde vara en ta-det-lugnt-och-se-sig-omkring-tripp; det borde vara en stanna-upp-och-njut-tur, men det var det inte. Ingen tog det lugnt, ingen stannade någonsin upp. Trots att omgivningen kanske var vacker, men det var det ingen som visste.

Vad begär man, å andra sidan? Det borde finnas varma sommardagar och mat till alla också.

Tåget dundrade vidare över Gjöll. Vidare, vidare, vidare.

Dadunk,

dadunk,

dadunk.

Längre och längre bort från landet Liv, längre och längre bort från det stilla, det lugna, det harmlösa.

Vidare, vidare, vidare.

Tågen hade sedan länge slutat utnyttja ved, kol, vatten, vind eller uran – tågen gick på den enda riktigt förnyelsebara energikälla mänskligheten hade lyckats skapa: stress. Tågen drevs helt enkelt av:

”Släpp fram mig!”

och

”Flytta dig, då!”

och

”Du står på min stegpinne!”.

Låt oss stanna tiden ett tag. Låt oss ta ett steg ut ur vagnen och se det lite grand från ovan.

Var inte oroliga att passagerarna berörs – passagerare är bara ett annat ord för lobotomerad. Vi gör dem faktiskt en tjänst – en stoppad tid är passagerarnas enda möjlighet att ta det lugnt, att inte stressa.

Gjöll var ett vrålande rovdjur, en ursinnig gud som väntade på sitt offer. Gjöll kastade långa tentakler, exploderande kaskader av vatten upp i himlen mot den bro som hade fräckheten att hålla de en gång levande spillrorna på likgiltighetens avstånd, på den passiva betraktarens trygga håll, på de riktigt uttråkade pendlarnas sida.

I år efter år efter år hade bron gäckat Gjöll. I år efter år efter år hade den hånat Gjöll med glåpord och utslängda kolapapper. I år efter år efter år hade Gjölls enda tanke varit hämnd, och i år efter år efter år hade Gjöll gött sitt ursinne och ständigt – dag ut och dag in – kastat sig mot bropelarna.

Ingenting hade hänt.

Gjöll hade stångat sig blodig utan att få det minsta i utbyte – inte en enda liten spricka.

Naturligtvis inte. Bron var intakt. Bropelarna var bättre än någonsin och pendeltrafiken bara ökade. Gjöll var ungefär lika framgångsrik som Kalle Anka.

Men att stoppa tid medför viss risk. Minsta lilla instabilitet i systemet kan förändra förutsättningarna radikalt. Minsta lilla skevhet kan göra att världar faller. Minsta lilla snedhet kan göra att solsystem förintas. Och ingen kan väl på allvar påstå att världen inte är instabil, skev eller sned?

Sett i det skenet är verkan av vår handling ganska liten – låt oss nu sätta igång tiden på nytt.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Pendeln till Hel fortsatte över bron. Passagerarnas döda blickar och långsamma tankar var som vanligt, och nere i avgrunden under bron slog Gjöll till.

Låt oss stoppa tiden än en gång. Låt oss gå närmare den här gången – för att studera passagerarna. Låt oss ta en i skaran – en av de döda och dumma och se om det finns liv under ytan.

Det var egentligen ganska ironiskt när man tänkte efter. Bara etthundra år tidigare hade H.G. Wells undrat om det fanns liv på Mars. Nu var ingen ens riktigt säker på att det fanns liv på jorden.

Den typiske passagerarens skallben öppnades som Sesam – ett dignande bord av inre hemligheter dukade upp sig. Överst av allt låg en fuktig wettexduk – en blöt trasa som täckte hela hjärnan. Ordet ”Samvete” var tryckt i ena hörnet.

Synen var stillsam. Skallen på en idiot uppfälld – det var som att se en bil som skurit stå vid vägkanten med öppen motorhuv.

Herregud en sådan röra – det var svårt att tänka sig att en varelse kunde fungera överhuvudtaget med en hjärna full av så mycket skit. Under samvetet, som förresten hade börjat mögla i en kanten och kanske aldrig var använt – fanns skammen till höger. Det var en stor, brun knöl bredvid den kalla logikens lilla stenkula i mitten. Men det var inte det som var målet för exposén i den inre världen.

När skam, logik, samvete, illvilja och baktalcentrum väl var utplockade, borttagna låg målet där – stilla som en ocean av glycerin, stor som en amerikansk dröm och grå som hjärnsubstans. Det var personligheten. Den pulserade taktfast.

Personligheten pulserade taktfast – trots att tiden stod stilla?

Tam tam,

tam tam,

tam tam.

De grå massan svällde långsamt, samtidigt som de taktfasta ljuden kom närmare.

Tam tam.

Ena hörnet på personligheten lyftes och ett lågt pysande antydde att övertrycket var borta, utsläppt.

Tam tam.

Men ljudet växte.

Tam tam.

Och växte. Och växte. Den grå spärrballongen var inte lika uppspänd längre, utan sjönk långsamt ihop över det som pulserande under hinnan. Som ett jätterussin, alla vindruvors gammelfarfar, låg personligheten mitt i skallen och proppade igen utflödet.

Rörelsen började i ena hörnet, och spred sig snabbt över ytan – russinet sprack från kant till kant och drogs långsamt undan mot sidorna, och blottade sitt pulserande inre – ungefär som ridån för en Grand Old Lady vid någon hyllningsceremoni.

Men detta var ingen hyllning; detta var absolut ingen ceremoni att minnas. Bortom de dragna gardinerna kom en armé av brunsvart hat marscherande. Innerst inne – när allt var urplockat och avskalat – fanns en armé av stöveltrampande förakt vars enda slagord var lätt att minnas: ”Mitt! Mitt! Mitt! Mitt!”

Men hur kunde det komma sig? Tiden stod ju stilla – hur kunde någonting vägra acceptera det?

Kanske var det så att tiden alltid stod stilla i vissa delar av hjärnan. Kanske var det så att vissa saker bara levde för att tiden verkligen stod stilla. Kanske var det så att tiden inte rörde sig i vanliga fall heller.

Låt oss lämna det innersta och sätta igång tiden igen. Låt oss strunta i konsekvenserna av en abrupt igångsatt tid – det bör vara enkelt efter den här närblicken.

Bron skakade av Gjölls våldsamma attack underifrån. Vibrationerna ruskade om pendeln ordentligt, men ingen i vagnen såg ut genom fönstren för att ta reda på vad det var – ingen hade tid eller ork över åt de oväsentligheter som en stunds levande orsakade.

Den förarlösa pendeln fortsatte obekymrat över Gjallarbron trots Gjöll i avgrunden, som bråkade och hatade, som avskydde och föraktade. Den förarlösa pendeln åkte säker, för vägen till Den Sista Vilan är ett ständigt gatlopp, ett evigt ondskans chicken-race där den mest hatande segrar.

Och Gjöll skulle aldrig vinna över pendeltågens passagerare, för det gick inte.

Det tomma pendeltåget återvände långsamt och folktomt till andra sidan Gjöll. Klockan var på väg att bli fem över halv nio, då andra turen avgick – till dess skulle tåget fyllas med andra omgången förlorare för dagen.

Och så fortsatte det, för så fortsätter det.

I herrens år 2035. Jag skriver eftersom jag fortfarande kan. Världen inte har läsare nu men vem vet – de kanske kommer igen.

Tidsresor är fortfarande förbjudna. Tekniken finns inte, vi kan varken resa bakåt i tiden eller snabba på sekundernas strävan att bli framtida minuter, men förbjudet är det likaväl. Smittorisken är orsaken, då som nu som senare. Digerdöden har vi inte längre bot på. Smittkoppor vill vi inte ha tillbaka. Fågelinfluensa vill vi inte föra till forntiden och framtidens farsoter vill vi inte drabbas av redan nu.

Försiktighetsprincipen kallades det av politiker. Idén är god, men inte om den gäller allt, som nu tycks vara fallet. Sålunda stavas början till slutet försiktighet.

Ingen nyfikenhet. Ingen utveckling. Inga framsteg. Bara försiktighet. Förbjud det som kan skadligt, även om det bara handlar om en tanke. Förbjud för säkerhets skull. Förbjud för att vi inte kan annat.

I ett sista desperat försök gick jag till tatueraren på hörnet. Svett är förnedrande, så jag var beredd att prova alla andra alternativ först. Tatuering stod inte högst på listan, men definitivt före månaders arbete i gym. Vid det här laget hade jag redan provat och förkastat TV-shop, hälsokostbutiker och new-age metoder med skum musik, stinkande oljor och stenar laddade med flum.

Nåja, det kanske bara funkar om man tror på det. Jag fick leta efter något som övertygade mig. Något annat än svett, alltså.

Det tog ett tag, men sedan slog det mig. Tatueringar. De finns oavsett om man tror på dem eller inte. Tatueringar fick det bli.

Nu stod jag alltså hos Jimmy Li, min granne och lokala nålkonstnär. Hallen till hans studio var mörk. En pärm med möjligheter och svar på alla besökares drömmar låg på ett litet bord. Bland alla dessa hundratals motiv måste några passa just mina behov, tänkte jag och började bläddra.

Efter två minuter skruvade jag på mig. Dödskallar var det gott om, men var fanns alla v-formade bringor? Ett och annat hjärta stack fram, men inte en enda svällande överarm. Klasar med ormar i tio olika färger stirrade ut ur sidorna, men tvättbrädan med tillhörande midja saknades helt.

Kallsvetten trängde fram. Oss emellan sagt – svett från hårt arbete utomhus på vintern är värst, men redan kallsvett mitt i sommaren får mig att surna till. Jimmy Li var mitt sista hopp, och han hade bara begravningssymboler, reptiler och pilar att erbjuda. Hur skulle jag nu komma i form för en hel säsongen på stranden?

Löparband och vikter var uteslutna. För att ha en chans måste jag välja lättast tänkbara metod; här var reglerna deprimerande omöjliga att missförstå.

Nersänkt till midjan i klaver och med varenda skäggstrå i någons brevlåda tog jag mig hem för kvällen. Det var en unik dag, om än inte en av de bästa. Minnesvärd täckte inte heller upplevelsen. Svår att glömma var den i och för sig garanterat.

Jag nöjde mig med att kalla dagen intressant. Positivare än så orkade jag inte bli.

Det hade börjat redan före första fikapausen. Jag hade gratulerat min rundlagda kollega till tillökningen bara för att förstå att hon var mer intresserad av att räkna viktväktarpoäng än att delta i profylaxkurser.

Om jag säger att det var dagens höjdpunkt förstår du att resten av dagen var något i hästväg. Jag mådde som om jag satt fast under hoven och galopperades till pannkaka på en travbana av gödsel.

Det hade inte blåst i världen så länge någon kunde minnas – ingen visste helt enkelt vad vind var. Ingen hade sett en vajande flagga, ingen hade en aning om vad ett vajande vetefält var och segling ska vi bara inte tala om. Världens vindar hade tagit slut, svårare än så var det inte.

Mina drömmar och förhoppningar höll som vanligt styrelsemöte i hjärnan. Jag brukar kalla sammankomsterna styrelsemöten, även om de egentligen mest har karaktär av en ständig utredning, en tillsatt evighetskommission med uppgift att förädla fram diamanter ur livets gråstenar, som vänskap ur tv-program eller oxfilé ur stekt ägg.

Den ständiga ordföranden – ett lyckligt förhållande resten av livet och minst tre barn – öppnade mötet med att be föreningens ständiga sekreterare läsa upp dagordningen.

Det var ingen större uppgift; dagordningen hade alltid sett likadan ut:
• Nytillkomna drömmar
• Pågående projekt
• Genomförbara projekt
• Avslutade projekt
• Kraschade projekt
• Strategier för framtiden
• Nostalgi (genomförda, framgångsrika projekt – att samla kraft ur)
• Och slutligen de traditionsenliga sexuella fantasierna.

Styrelsen hade en sammansättning som inte var alltför olik FNs säkerhetsråds. Den hade tretton ledamöter varav fem var ständiga: Ena halvan i ett lyckligt förhållande resten av livet och minst tre barn, att vara nöjd, att vara och förbli en framgångsrik och respekterad författare, att vara och förbli en framgångsrik och respekterad rockmusiker, att ha en välavvägd blandning av självförtroende, ödmjukhet, idealism, pondus, lyhördhet, omtanke och mod – dessa var de fem ständiga medlemmarna. Styrelsens övriga åtta platser innehades av mer eller mindre tillfälliga passioner, mer eller mindre viktiga idéer.

Det var första dagen på min nya arbetsplats, och som vanligt var alla på sin egen sida – jag också.

Han gick in genom dörren för första gången, utan minsta tvekan.

Så det är här jag ska dö.

Hans hand släppte långsamt upp handtaget, tillät dörren att glida igen – ömsint, som för att säga att det inte var dörrens fel att livet hade blivit obegripligt.

Han såg sig omkring och kunde inte låta bli att bli imponerad. Svenska myndigheter kunde trots allt göra bra ifrån sig ännu. Rummet var föredömligt ändamålsenligt.

Rad efter rad med starka krokar fyllde innertaket. Under varje krok stod en lagom ostadig stol och ett rep som föreföll starkt nog för även överviktiga klienter. Den som ville kunde hänga på sig ett bälte med blytyngder som extra garanti för ett lyckat resultat.

Reklambroschyren för statens nya Centrum för Eutanasi hade berättat om alla tillvägagångssätt man kunde välja bland, och han hade fastnat för en traditionell och beprövad metod. Trots att han inte var någon teknikfiende hade han valt bort alla alternativ som förlitade sig på elektricitet eller kemikalier. En metod som byggde på krok, rep och stol kunde väl inte misslyckas?

Han satte sig på en stol i mängden och snörade av sig kängorna när tanken slog honom.

Hur ser bödelrummet ut?

Frågan förvånade honom. Det var så länge sedan han var nyfiken på någonting.

Fotsvetten lämnade spår på det nystädade golvet när han reste sig och gick mot informationsluckan. Skulle han satsa resten av sina PPM-pengar på ett kort ville han veta att han fick valuta för pengarna.