Regnet föll tungt på bilrutan, och de sju milen till jobbet kändes som plågsamma trettio. Jag gillade att köra bil under tystnad, men idag verkade ingen i bilen kunna hålla käften.

I bakluckan låg min förra fru. Bakom mig satt min nuvarande fru bredvid min blivande. Bredvid i framsätet satt älskarinnorna. Vi arbetade alla på Bauhaus i Löddeköpinge, och med de allt högre bensinpriserna tyckte alla att det var praktiskt att samåka.

Den här regniga måndagmorgonen hade fått mig att börja tvivla, och jag förberedde mig på att köra av vägen för att få tyst på fruntimren.

Han såg snäll ut på ett blekt och smutsigt sätt. Det var tredje natten utan sömn, tredje morgonen utan dusch. Maten hade tagit slut redan första natten; nu gick han på envishet.

Spåren var tydliga. Skäggstubben hade tagit över ansiktet, håret hade tappat kontrollen och ögonlocken hängde som mungiporna på en blodhund.

De som mötte honom ryggade tillbaka redan på långt avstånd. Det var bara det modiga eller dumma fåtal som vågade sig nära som upptäckte att blicken inte var vild och att händerna inte dolde några vapen. De mötte bara en trött, harmlös vagabond med för många mil under skosulorna.

Närkamp var hans styrka. Han visste att han var svårslagen på kortdistans; fick han bara ögonkontakt brukade allt ordna sig. Att skenet bedrog motståndarna var hans bästa vapen.

Tre dygn.

Han såg huset som en siluett mot solnedgången och stoppade höger hand i rockfickan. Utan att släppa huset med blicken fortsatte han mot huset. Handen kramade sprejflaskan i fickan, gjorde sig klar att använda den.

Tre dygn.

Vaksam och fokuserad sökte han med blicken runt huset. Hade någon sett honom? Kom han fortfarande som en överraskning? Ingenting tydde på motsatsen; han hukade sig och halvsprang de sista femtio stegen till dörren.

Hjälten tog av sig mungipan där den fimpade cigaretten satt.

”Tänk om någon visste...” sade han tyst till ingen alls och plockade av sig vänsterörat – det fanns ett glas med vanlig koksaltlösning på bordet bredvid sängen. Örat föll i med ett plask.

”Jag måste se upp så att jag inte tar fel någon dag. Hur skulle det se ut?” Han lade högerörat i byrålådan tillsammans med ögonfransarna och fortsatte klä av sig. Benen bredvid fötterna i garderoben, huvudet på kylning över natten, skinkorna på hatthyllan och näsan i blöt.

Det är inte lätt att vara en fördom, tänkte Arne, plockade av bålen och lade resterna av huvudet på sin plats i jordglobsstället.

Det som var kvar av hjälten - axlarna och fingrar med tillhörande och matchande armar i latex - skälvde till och lade sig på vakt utanför sovrummet. Ingenting skulle komma in till hjältens sovrum levande. Ingenting!

Något var fel med där stället. På djupet. Jag blev illa till mods bara jag tänkte på stan.

Alla som bodde i Docile log. Jämt. På ett ytligt, stillsamt och onaturligt sätt. Som om de hade rökt på. Ögonen var frånvarande och läpparna fast i en grimas.

Jag kände mig som gamla tiders jägare när jag vaknade. Maten var slut – det var dags att åka till affären och skjuta lite flingor och mjölk.