Han var en usel kock, medioker älskare och dålig förlorare. Han var perfekt – precis den de letade efter. Lysande syndabockar tog tid att hitta.

Ju mer man lärde sig om honom, desto bättre blev det. Många kände först beskyddarlängtan och moderskänslor, men ömheten var kortvarig. Han var en person som satte sig på de svagare och slickade de mer framgångsrika. Allt pekade åt rätt håll. Till och med polisen skulle vilja att han var skyldig.

Betjänten fördes bort. Handklovarna skavde handlederna och en ointresserad polis drev på, mest av gammal vana. Fikarasten närmade sig och det var fredagskaka.

Det engelska uterummet tömdes snabbt på numera före detta misstänkta. Det lättade småpratet gick inte att ta missta sig på. Äntligen var allt över. Mordet var uppklarat och det viktigaste av allt: någon annan än de hade gripits. Betjänten.

Alltid betjänten!

Vad fick någon att välja ett så utsatt yrke?