Tjugo på en dag; så löd släktrekordet. Åtta till frukost, fem mitt på dagen och resten på kvällen. Rekordhållaren – som också råkade vara min pappa – stod visserligen själv som både berättare och garant för historiens sanningshalt. Han blev därmed en familjens Notarius Publicus i en mycket märklig sport som han själv både hittat på och såg sig som världsrekordhållare inom: äggätning till påsk.

Jag minns än idag hur imponerad jag varit som liten. Tjugo ägg. På en dag. Omöjligt!

För varje påsk jag fick innanför västen minskade emellertid bergets storlek och uppgiftens omfattning. Allt är relativt antar jag. Utan att pressa det minsta hade jag senaste påsken klämt ner fem ägg på en dag, tillsammans med vad som kändes som oändliga mängder annan mat. Att bara strunta i resten av ätandet och fokusera på äggen borde ge resultat, resonerade jag. Tjugo på en dag? En baggis! Rekordet var så gott som mitt.

Men så slog mig tanken. Pappa föddes några år före andra världskriget och danades till stor del av krigsåren. Skyddsrum. Ingen mat. Mörkläggningar. Flytta runt. Och så krigsslutet. Bananbåtar som kom igenom efter blockaderna. Kö på kajen i Göteborgs hamn. Nytt hopp.

Kanske spelade det en roll för hur enormt det var att äta tjugo ägg. Kanske var det så att tjugo var så många bara för att det inte fanns fler att få. Kanske var tjugo ett tecken på att han som minstingen av alla syskon fick extra skjuts av familjen. Kanske var tjugo hans sätt att tacka genom att visa sig värd förtroendet.

Tjugo ägg.

Sett på det viset var beslutet enkelt. Tjugo ägg. Wow! Sjukt många. Ett rekord att bevara.

Jag lade ner mitt toppförsök och letade egna sätt att bli odödlig på – genom andra obskyra historier som mina barn inte skulle kunna förstå.

— Vet ni ungar, när jag var liten kunde man köpa ettöresgodisar av en ful gubbe i ett garage i trakten. Och vi fick gå dit för våra föräldrar!

Mötesdöden hade drabbat sex personer redan. Den arbetade långsamt men målmedvetet och sövde successivt deltagare efter deltagare.

Rummet sjöd inte längre av liv. Den enda som hördes var föreläsarens monotona stämma, knappt märkbar över luftkonditioneringens dova brummande i bakgrunden.

De tjugo ursprungliga mötesdeltagarna var nu fjorton varav fem sov, tre surfade på aftonbladet.se och två småpratade med varandra i stället för att lyssna.

Bengt-Erik behövde döda någon. Nu. Helst föreläsaren, men annars vem som helst. Föreläsarens monotona tonläge, det dova brummandet och pliktkänslan som höll honom kvar i detta Dödens Väntrum gjorde honom galen. Det kröp en hel myrstack under skinnet och spöken från eviga generationer torterade hans sinne.

Det fick räcka nu. Han stängde ögonen och aktiverade sin superkraft. Bengt-Eriks kropp bleknade och ersattes av Osynliga kvinnan, hans okända alter ego. Utan att tveka lyfte han sitt enda tillhygge, en bläckpenna, och rusade mot föreläsaren med ett blodisande tjut, till synes kommet ur tomma intet.

Det var en ovanligt morgon eftersom mina synapser i hjärnan slogs på en och en i en långsam manuell process i stället för alla på en gång. Jag vaknade helt utan förmågor. Natten hade bestulit på allt jag lärt mig under trettionio visserligen ganska slappa år. Det var som att börja om, att lära känna min kropp och alla sinnen på nytt.

Ögonen ok?

Öronen?

Har jag någon känsel?

Genom en systematisk men grundläggande funktionskontroll upptäckte jag att en arm saknades, förlorad någonstans i havet av täcken och kuddar. Stressen var kortvarig. Armen satt där den alltid hade gjort, men låg vriden på ett sätt som gjorde att den hade somnat.

Jag grymtade och rullade ur sängen. Skulle den här dagen bli någonting behövde jag kaffe. Massor av kaffe.

Nu.

Vintern hade varat längre än vanligt. En normalskånsk vinter varade sällan mer än tre månader, men det senaste året hade det nästan blivit dubbelt upp. Snön hade kommit i november och sedan envist legat kvar ända till april.

Dödsryckningarna hade aldrig varit tydligare. Gång på gång på gång besegrades solen och värmen av ännu fler snöbyar, längre perioder av kyla.

Det var vinter som på farfars tid. Det var en vinter som gick till historieböckerna – inte för sin kyla eller sina många dödsfall eller ens mängden nederbörd. Nej det man skulle minnas av vintern 1995–96 var att den var så utdragen, att den aldrig försvann.

Det var ett år utan vår, ett år helt utan smygande liv. En dag var det kallt för att nästa vara tio grader med strålande sol.

Metamorfosen var ögonblicklig på ytan. En dagen noll grader, nästa tio i en halv behaglig sommartemperatur, en tredjedels värmebölja – över en natt. Det var på livsplanet ingenting hände. Träden återuppstod inte, blommorna kom inte och åkrarna grönskade inte. I alla fall inte över en natt. Det gröna skimmer som syntes från lantbrukarnas nytöade jordlotter verkade främst orsakas av mögel.

*

Den lilla skånska staden värnade inte om miljön – inte egentligen. Anledningen till att man inte saltade vägarna var i stället att man försökte bli av med all biltrafik genom att göra vägarna ofarbara. Året runt hade bilisterna märkliga trafikljus att slåss mot och på vintern var det dessutom halt.

En sak stadens politiker däremot inte vågade låta bli var att grusa vägar och cykelbanor. Att inte alls försöka åtgärda halkan skulle säkert vara åtalbart, det insåg man, och strödde därför ut småsten på stadens vägar.

Att det gjorde hala vägar ännu farligare för cyklister spelade mindre roll. Det var halt och man hade agerat.

Gott så, ansågs det.

Det var de fegas kompani jag ingick i. Vi var sju totalt: fem normalfega, en mes och en riktig sparris – jag.

Jag träffade min broder 1987, men det dröjde ett år innan vi blev vänner. Han kom utan skjorta men med väst, oklippt och med Etiopiens flagga på byxorna. Hela hans väsen var farligt och jag aktade mig noga att rubba hans känsliga cirklar.

Det visade sig som vanligt att min fantasi var farligare för mig än verkligheten.

Vi skulle tävla i musik tillsammans, min Broder och jag. Vi och många andra repeterade tills sena kvällar blev tidiga morgnar. Han ansvarade för att någonting alls blev färdigt och jag ansvarade för att spruta idéer – som vanligt utan minsta självkritik. Idéerna var mina barn; jag älskade och försvarade dem alla undan illasinnade påhopp från mindre bemedlade idioter som hade den dåliga smaken att ha god smak.

Eftersom den kreativa delen av min hjärna sedan längde visste att svett skadar idéflödet hade jag kört bil till repetitionslokalen. En hel, plågsam kilometer.

Pappa – en hårding med förmåga att alltid tro det värsta om mig – skickade en kopia av sitt testamente några veckor senare. När han dog skulle dödsboets förmyndare kontrollera min kropp, och om den saknade valkar blev jag arvlös. Pappa är en generös man – han ville bara att jag skulle veta.

Nåväl, det var natt. Parkering. Jag och min broder var ensamma kvar – alla andra hade redan åkt hem. Det var där det började, det var där vår pakt inleddes. Vi vandrade omkring runt tegelhuset. Gick bredvid varandra och pratade om livet, döden, varför det är meningslöst att leva och varför det är ännu sämre att inte göra det.

Midnattsfilosofi skulle man kunna kalla det. Vänskap skulle man också kunna kalla det.

Vi blev bröder i nyktert tillstånd – varken han eller jag drack. Det hade ingenting med religiösa, alkoholpolitiska eller hälsonyttiga ställningstaganden att göra – vi tyckte helt enkelt inte om smörjan.

Jag och min broder tvingades igenom vårt elddop ett halvår senare. Alla musiktävlingar var avgjorda; livet lunkade på som om det ingenting annat kunde. Jag och broder Anders var på fest – tackfest för personer som bidragit med ovärderliga insatser för skolan. Det betydde att vi hjälpt till att sälja öl i en av skolans pubar.

Meningen med livet kunde vara att sälja öl, tänkte vi och provade.

Det var det inte.

Så vi kom till festen utan andra mål med kvällen än att snapsa ikapp. Någongång måste det hända, resonerade vi och drack tio fyror var på en timme.

Meningen med livet kunde vara att dricka snaps, tänkte vi och provade.

Det var det inte.

Det var då vi fick den geniala idén att ringa till alla vi kände. För en sak hade vi märkt: man blir genial av sprit.

Nobelprisbegåvad.

Sorgligt nog förstår man inte teorierna dagen efter. Kanske beror det på att huvudet då har krympt.

*

Restauranger och festplatser har alltid gjort mig illa till mods, så student jag är. Jag aldrig varit modig eller chevaleresk – inte satt en ära i att rädda jungfrur ur brinnande torn och ofta känt förakt för dem som kastar kavajer i vattenpölar för att rädda väna varelsers fotsulor undan fukt. Man kan med fog säga att jag hör hemma i det förflutna – och om ni någongång råkar titta under något gammalt finns risken att ni stöter på mig.

I en liten värld som Lund kan man bli känd för det mesta. Jag stötte ihop med Tom den talangfulle för några veckor sedan. Han dricker fortfarande smält stearin ur värmeljus på fester. Sedan han började med det någongång på åttiotalet har han varit på varenda fest man kan tänka sig. Gratis. Efter några drinkar andas han in kondomer genom näsan.

Jodå, i en liten stad som Lund kan man bli känd för det mesta. Jag är för det mesta inte känd, men då och då hälsar någon. Det kan vara av misstag, men jag är inte den som knusslar. Har de hälsat kan jag också, brukar jag tänka och vinkar tillbaks. Som om jag vore professionell.

Min låga panna har bara plats för ett djupt veck.

Det var en sådan där dag då jag kände mig masochistisk, så jag tog båda barnen och åkte till affären.