Tjugo på en dag; så löd släktrekordet. Åtta till frukost, fem mitt på dagen och resten på kvällen. Rekordhållaren – som också råkade vara min pappa – stod visserligen själv som både berättare och garant för historiens sanningshalt. Han blev därmed en familjens Notarius Publicus i en mycket märklig sport som han själv både hittat på och såg sig som världsrekordhållare inom: äggätning till påsk.

Jag minns än idag hur imponerad jag varit som liten. Tjugo ägg. På en dag. Omöjligt!

För varje påsk jag fick innanför västen minskade emellertid bergets storlek och uppgiftens omfattning. Allt är relativt antar jag. Utan att pressa det minsta hade jag senaste påsken klämt ner fem ägg på en dag, tillsammans med vad som kändes som oändliga mängder annan mat. Att bara strunta i resten av ätandet och fokusera på äggen borde ge resultat, resonerade jag. Tjugo på en dag? En baggis! Rekordet var så gott som mitt.

Men så slog mig tanken. Pappa föddes några år före andra världskriget och danades till stor del av krigsåren. Skyddsrum. Ingen mat. Mörkläggningar. Flytta runt. Och så krigsslutet. Bananbåtar som kom igenom efter blockaderna. Kö på kajen i Göteborgs hamn. Nytt hopp.

Kanske spelade det en roll för hur enormt det var att äta tjugo ägg. Kanske var det så att tjugo var så många bara för att det inte fanns fler att få. Kanske var tjugo ett tecken på att han som minstingen av alla syskon fick extra skjuts av familjen. Kanske var tjugo hans sätt att tacka genom att visa sig värd förtroendet.

Tjugo ägg.

Sett på det viset var beslutet enkelt. Tjugo ägg. Wow! Sjukt många. Ett rekord att bevara.

Jag lade ner mitt toppförsök och letade egna sätt att bli odödlig på – genom andra obskyra historier som mina barn inte skulle kunna förstå.

— Vet ni ungar, när jag var liten kunde man köpa ettöresgodisar av en ful gubbe i ett garage i trakten. Och vi fick gå dit för våra föräldrar!

Efter tre lik i garderoben och ett par åldrande spöken under sängen avslutade jag kvällens jakt. Min kvot var full – jag hade inte licens att excorcera fler ohyggligheter per dygn. Några odjur fick helt enkelt vara kvar hos min sexåriga dotter till dagen efter.

Jag var lite besviken; det hade gått för fort. Vissa dagar ville jag slippa slåss mot den andra sidan, men idag hade jag haft en dålig dag på jobbet och kände för en riktig konflikt. Tyvärr hade både liken och spökena varit ur form. Att tränga in dem i ett hörn och eliminera dem hade inte stillat min blodtörst på långa vägar när.

Årets spöklik höll helt enkelt inte för några längre jaktpass; någonting hade hänt jämfört med tidigare årgångar. Det var som om ektoplasman var sekunda vara. Andrasorteringens gastar, lika lätta att ladda ur som gamla brunstensbatterier.

På väg ut ur Tildas rum hejdade jag mig. Jag hade glömt att kvarlämnade vålnader ibland stönade oförskämt högt så att hon inte kunde sova. Jag gick tillbaka, pussade min prinsessa på pannan och lade en spade på golvet bredvid sängen. Blev det för mycket ljud kunde hon alltid lappa till dem – det brukade göra susen.

När jag gick ut stängde jag dörren bakom mig ordentligt. Jag skulle ta en kvällsmacka och ville inte bli störd om Tilda bestämde sig för att banka lite vett i sina vålnader.