Det går en bro över floden Gjöll, en bro till Hel. En gång i tiden var det en gångbro, en trottoar till den sista vilan, en sladdrig träspång som erbjöd möjligheten att spatsera till dödsriket i lugnt mak.

Så är det inte längre.

Pendeln till Hel avgår från Malmö central tretton minuter över åtta varje morgon. Rälsen ligger några meter under den fyrfiliga motorväg som är till för dem som aldrig hinner vänta.

Morgonens varelser var grå som vanligt – vålnader som såg ner i marken, slagna i förväg, och som bara flyttade fötterna av gammal vana. Ingen letade efter förstaklassvagnen.

Tåget väntade sina passagerare med öppna dörrar – som regelbundna glipor i tandraden hos en gapande åttaåring. Lämlarna i lämmeltåget av sedan länge dödförklarade, men ännu inte riktigt avlidna, gick in genom dörrarna utan att se detta. De hade slutat tänka sedan länge och följde bara inprogrammerade mönster. Alla hade klockan på vänster handled; alla kunde alfabetet i samma ordning från A till Ö; alla var hjärntvättade – för dem spelade det ingen roll hur de kom över Gjöll. De var bara passagerare.

Passagerarnas bleka ansikten, håliga kinder och tomma blickar passade illa ihop med deras skrikiga jackor, spretiga frisyrer och utmanande skratt. Vagnen vibrerade av det dova samtalsmuller som bara finns i rum där många likasinnade samlas. Likasinnade, förresten. Egentligen betydde mullret att rummet var fullt med identiska varelser – kloner i stället för individer, idioter i stället för tänkare – en skock får i väntan på någon ledarhund. Vilken som helst. Bara någon, för de var själva inga ledare. De var passagerare.

Minutvisaren gled ljudlöst över på tretton minuter över, åttaåringen stängde käften och denna kollektivets ambulerande likvaka i började långsamt röra sig.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Vagnens inre var tyst och stillsam. Den som riktigt lyssnade kunde höra det snärtande ljudet från snön som enträget försökte piska sig igenom sidorutorna blandas med det rytmiska dadunkandet från den skeva rälsen. Ingen passagerare såg ut – ingen var nyfiken på omvärlden. Den som åker samma väg om och om igen, ständigt samma väg flera gånger om dagen, lär sig omgivningen ganska snabbt. Har man sett allt, tugga tuggummi, putsa naglar, blir man lätt blasé. Nyhetens behag var ett utdött begrepp, som så mycket annat i passagerarnas liv. Utdöda museiföremål.

Tåget tvingade sig vidare in i den omgivning som en gång sett helt annorlunda ut, den omgivning som bara varit platt – inte tillplattad som nu. För bara tid sedan – konstigare än så var det inte – hade det vita decimetertjocka lagret puder överst på marken varit snö och inte aska.

”Jaja, men man måste faktiskt anpassa sig”, hade farmödrarna sagt. För så sade man i den generationen – och i alla andra generationer, för den delen.

Kanske var det så. Kanske var världen till för att tillrättaläggas.

Passagerarna såg inte ut; passagerarna såg inte på varandra; passagerarna såg inte alls. Deras ögon var öppna och riktade dit näsan pekade – tomma, irrande blickar som undrade om det var så här det skulle vara, men inte orkade leta efter svar. Utanför fönstret irrade snön på jakt efter samma som alla andra – någonting annat, snälla bara någonting annat.

Boskapsvagnarna förde sin dagliga skeppslast fårskallar till grönbetet. De var på väg till Sibirien, till kolgruvorna, till masugnarna, till stålverken, till fiskmjölsfabrikerna, till sina egna begravningar. Idioterna satt tungt på sina platser i alla lämpliga gudars namn. De såg inte upp, de såg inte ner, de såg inte ut.

Vagnen som kom lastad med tusentals mållösa själar dundrade ut på bron utan att någon lade märke till det. De hjärndödas konferenståg var på väg över Gjöll.

Det borde vara en sightseeingtur; det borde vara en ta-det-lugnt-och-se-sig-omkring-tripp; det borde vara en stanna-upp-och-njut-tur, men det var det inte. Ingen tog det lugnt, ingen stannade någonsin upp. Trots att omgivningen kanske var vacker, men det var det ingen som visste.

Vad begär man, å andra sidan? Det borde finnas varma sommardagar och mat till alla också.

Tåget dundrade vidare över Gjöll. Vidare, vidare, vidare.

Dadunk,

dadunk,

dadunk.

Längre och längre bort från landet Liv, längre och längre bort från det stilla, det lugna, det harmlösa.

Vidare, vidare, vidare.

Tågen hade sedan länge slutat utnyttja ved, kol, vatten, vind eller uran – tågen gick på den enda riktigt förnyelsebara energikälla mänskligheten hade lyckats skapa: stress. Tågen drevs helt enkelt av:

”Släpp fram mig!”

och

”Flytta dig, då!”

och

”Du står på min stegpinne!”.

Låt oss stanna tiden ett tag. Låt oss ta ett steg ut ur vagnen och se det lite grand från ovan.

Var inte oroliga att passagerarna berörs – passagerare är bara ett annat ord för lobotomerad. Vi gör dem faktiskt en tjänst – en stoppad tid är passagerarnas enda möjlighet att ta det lugnt, att inte stressa.

Gjöll var ett vrålande rovdjur, en ursinnig gud som väntade på sitt offer. Gjöll kastade långa tentakler, exploderande kaskader av vatten upp i himlen mot den bro som hade fräckheten att hålla de en gång levande spillrorna på likgiltighetens avstånd, på den passiva betraktarens trygga håll, på de riktigt uttråkade pendlarnas sida.

I år efter år efter år hade bron gäckat Gjöll. I år efter år efter år hade den hånat Gjöll med glåpord och utslängda kolapapper. I år efter år efter år hade Gjölls enda tanke varit hämnd, och i år efter år efter år hade Gjöll gött sitt ursinne och ständigt – dag ut och dag in – kastat sig mot bropelarna.

Ingenting hade hänt.

Gjöll hade stångat sig blodig utan att få det minsta i utbyte – inte en enda liten spricka.

Naturligtvis inte. Bron var intakt. Bropelarna var bättre än någonsin och pendeltrafiken bara ökade. Gjöll var ungefär lika framgångsrik som Kalle Anka.

Men att stoppa tid medför viss risk. Minsta lilla instabilitet i systemet kan förändra förutsättningarna radikalt. Minsta lilla skevhet kan göra att världar faller. Minsta lilla snedhet kan göra att solsystem förintas. Och ingen kan väl på allvar påstå att världen inte är instabil, skev eller sned?

Sett i det skenet är verkan av vår handling ganska liten – låt oss nu sätta igång tiden på nytt.

Dadunk.

Dadunk.

Dadunk.

Pendeln till Hel fortsatte över bron. Passagerarnas döda blickar och långsamma tankar var som vanligt, och nere i avgrunden under bron slog Gjöll till.

Låt oss stoppa tiden än en gång. Låt oss gå närmare den här gången – för att studera passagerarna. Låt oss ta en i skaran – en av de döda och dumma och se om det finns liv under ytan.

Det var egentligen ganska ironiskt när man tänkte efter. Bara etthundra år tidigare hade H.G. Wells undrat om det fanns liv på Mars. Nu var ingen ens riktigt säker på att det fanns liv på jorden.

Den typiske passagerarens skallben öppnades som Sesam – ett dignande bord av inre hemligheter dukade upp sig. Överst av allt låg en fuktig wettexduk – en blöt trasa som täckte hela hjärnan. Ordet ”Samvete” var tryckt i ena hörnet.

Synen var stillsam. Skallen på en idiot uppfälld – det var som att se en bil som skurit stå vid vägkanten med öppen motorhuv.

Herregud en sådan röra – det var svårt att tänka sig att en varelse kunde fungera överhuvudtaget med en hjärna full av så mycket skit. Under samvetet, som förresten hade börjat mögla i en kanten och kanske aldrig var använt – fanns skammen till höger. Det var en stor, brun knöl bredvid den kalla logikens lilla stenkula i mitten. Men det var inte det som var målet för exposén i den inre världen.

När skam, logik, samvete, illvilja och baktalcentrum väl var utplockade, borttagna låg målet där – stilla som en ocean av glycerin, stor som en amerikansk dröm och grå som hjärnsubstans. Det var personligheten. Den pulserade taktfast.

Personligheten pulserade taktfast – trots att tiden stod stilla?

Tam tam,

tam tam,

tam tam.

De grå massan svällde långsamt, samtidigt som de taktfasta ljuden kom närmare.

Tam tam.

Ena hörnet på personligheten lyftes och ett lågt pysande antydde att övertrycket var borta, utsläppt.

Tam tam.

Men ljudet växte.

Tam tam.

Och växte. Och växte. Den grå spärrballongen var inte lika uppspänd längre, utan sjönk långsamt ihop över det som pulserande under hinnan. Som ett jätterussin, alla vindruvors gammelfarfar, låg personligheten mitt i skallen och proppade igen utflödet.

Rörelsen började i ena hörnet, och spred sig snabbt över ytan – russinet sprack från kant till kant och drogs långsamt undan mot sidorna, och blottade sitt pulserande inre – ungefär som ridån för en Grand Old Lady vid någon hyllningsceremoni.

Men detta var ingen hyllning; detta var absolut ingen ceremoni att minnas. Bortom de dragna gardinerna kom en armé av brunsvart hat marscherande. Innerst inne – när allt var urplockat och avskalat – fanns en armé av stöveltrampande förakt vars enda slagord var lätt att minnas: ”Mitt! Mitt! Mitt! Mitt!”

Men hur kunde det komma sig? Tiden stod ju stilla – hur kunde någonting vägra acceptera det?

Kanske var det så att tiden alltid stod stilla i vissa delar av hjärnan. Kanske var det så att vissa saker bara levde för att tiden verkligen stod stilla. Kanske var det så att tiden inte rörde sig i vanliga fall heller.

Låt oss lämna det innersta och sätta igång tiden igen. Låt oss strunta i konsekvenserna av en abrupt igångsatt tid – det bör vara enkelt efter den här närblicken.

Bron skakade av Gjölls våldsamma attack underifrån. Vibrationerna ruskade om pendeln ordentligt, men ingen i vagnen såg ut genom fönstren för att ta reda på vad det var – ingen hade tid eller ork över åt de oväsentligheter som en stunds levande orsakade.

Den förarlösa pendeln fortsatte obekymrat över Gjallarbron trots Gjöll i avgrunden, som bråkade och hatade, som avskydde och föraktade. Den förarlösa pendeln åkte säker, för vägen till Den Sista Vilan är ett ständigt gatlopp, ett evigt ondskans chicken-race där den mest hatande segrar.

Och Gjöll skulle aldrig vinna över pendeltågens passagerare, för det gick inte.

Det tomma pendeltåget återvände långsamt och folktomt till andra sidan Gjöll. Klockan var på väg att bli fem över halv nio, då andra turen avgick – till dess skulle tåget fyllas med andra omgången förlorare för dagen.

Och så fortsatte det, för så fortsätter det.

Reklamfilmen blixtrade på TV-skärmarna och dånade ur högtalarna. En välklädd man i mörk kostym, röd slips och förtroendeingivande blick log sitt tandläkarfixade, gnistrande porslinsleende.

"Tänk om du kunde göra om det. Tänk om du kunde ta om de viktigaste scenerna ur ditt liv – bara en gång till.

Varför ska livets viktigaste beslut få stor betydelse för resten av din tillvaro? Inte är det rimligt med tanke på hur sällan vi fattar livsavgörande beslut, hur dåliga vi är på det och hur ofta vi ångrar oss. Inte rimligt alls!

Tänk om du kunde få se sitt liv som en videofilm, och redigera de viktigaste bitarna. Kanske rent av spela in nya och bättre sekvenser när det behövs. Tänk att göra det.

Tänk att det numera är möjligt."

Ljusen släcktes och han var ensam kvar i den döende fabriken. Han satt tillbakalutad med händerna knäppta bakom huvudet och orkade inte röra sig. I bakgrunden malde rockmusik han inte hörde – han hade slutat lyssna redan trettio år tidigare. Fast den rock han slutade lyssna på var Elvis’ – idag lät han bli att lyssna på Metallicas. Ljusen släcktes och alla gick ut ur fabriken för sista gången – alla utom mannen i grå rock, den grå eminensen, förman Gustaf Svensson, som satt kvar och bara väntade.

En kapten går under med sitt skepp, och Gustav Svensson hade bestämt sig – mer eller mindre medvetet. Han skulle dö med fabriken. Det skulle bli en lämplig avslutning på hans karriär, en fin final i ett bra liv.

Nåja, han skulle inte behöva vänta länge. Byggnaden, som sedan länge var tömt på utrustning, skulle sprängas redan dagen därpå – den kunde inte stå kvar när stormarknaden bredvid behövde en större parkeringsplats, det förstod ju alla. Nej, han skulle inte behöva vänta länge. En natt. Och lokalen var mörk; rockmusiken malde på.

Han mindes när allt var nytt – det var bara fyrtio år sedan. Var åren verkligen så många?

Vart hade de tagit vägen?

1
Det var något fel på förlagspersonalen. Som vanligt.

Anders Svensson stod med sitt senaste mästerverk i handen och undrade varför. Kunde det vara genbetingat? Var det så enkelt att alla förlagsanställda i hela Sverige hade grava fel på sin arvsmassa, fel som gjorde att de inte var mottagliga för genialitet?

Troligen.

Han kastade det nästintill orörda exemplaret av sin potentiella litteraturprisvinnare Attackdiplomaterna på sängen och gick fram till kokplattan för att sätta på tevatten. Tredje kannan för dagen och han var minst sagt pigg. Pigg nog att inte bara inse, utan också känna – med varje cell i kroppen – att det bara fanns tre vägar till publicerandet: Antingen hade man kontakter, ett redan känt namn eller talang. Anders suckade och insåg att han nog var tvungen att bli riksdagspolitiker innan hans geniala livsepos skulle förevigas på offentligt papper.

Det hade börjat så bra. Två år tidigare hade han hittat världens svårmodigaste lägenhet - tolv kvadratmeter med kokplatta och dusch delad med sex andra trångbodda fattiglappar. Utan att tveka en sekund hade han skrivit på kontraktet. Om han skulle kunna skapa någonstans var det i denna laddade lilla cell.

Som alla andra var han helt och fast övertygad om att sociala problem gick hand i hand med ett lyckat författarskap och började så smått arbeta på sin galenskap – sista stenen i den grundmurade vägen till lycka och framgång.

Det hade tagit honom två år att skriva färdigt manuset. Två år och han hade inte ens blivit halvtokig. Nej, lägenheten var en djup besvikelse för honom, en besvikelse som djupnade var gång manuset kom tillbaks helt otummat.

I ett desperat försök att tjäna pengar på sitt pappersförbrukande hade han annonserat i lokalpressen: Begagnade manuskript säljes/kg. Nyskick. Men inte ens det hade fungerat.

Insikten erövrade honom långsamt, och tog till slut över. Han hade inte kontakterna som krävdes, han var inte känd och han hade ingen talang alls. Vissheten hade aldrig hindrat honom tidigare – han kunde inte räkna upp en enda geniförklarad världspersonlighet med talang – nej, det vara bara kontakter för hela slanten.

”Jesus – det var en kille med kontakter. Det är inte så konstigt att grabben gjorde underverk när hans farsa var Gud.” muttrade Anders för sig själv över en bister kopp te. Ännu en i raden av bistra koppar.

Hans tankar lämnade kroppen och flöt bort, in i ångorna ifrån tekoppen. Djupt där inne någonstans hittade han vad han sökte.

2
Dimman tätnade. Utanför dörren på krog Halta Lusen var det tjockt och bara de dåraktiga vågade sig ut.

Anders Enben hade aldrig varit dåraktig i hela sitt korta liv. Trots att han bara var tjugofem hade han redan blivit ryktbar för sitt kallblod och sina djärva kupper. Med van hand öppnade han krogdörren och haltade in mot sitt vanliga bord.

Det var upptaget. Som vanligt satt där en ömfoting som inte kände till rutinerna. Enben stannade framför den betydligt äldre mannen, en man som var förvillande lik hans pappa, och väntade. Mannen vid bordet, en pensionerad gammal pirat i övre medelåldern, satt lugnt kvar och kladdade på sin tillfälliga kvinna.

När Enben kom in på krogen hade alla hajat till, men stimmet och glammet ändå fortsatt. Nu dog all aktivitet snabbt ut. Ingen drack, mördade eller våldtog någon. Halta Lusen gjorde sig beredd för kvällens underhållning och höll andan.

”Gubbe”, sa Enben lugnt, ”flytta dig. Du sitter på min plats!” Utan att darra på manschetten det minsta stirrade han in i den äldre mannens svarta ögon.

”Din plats?” Gubben talade sakta och på bred skånska. ”Gammal är äldst, grabben. Glöm aldrig det!”

”Om du inte flyttar dig snart blir du inte äldre, gubbe!” Enben förde handen till pistolkolven och gjorde sig beredd att dra. Det var dags att avgöra livsöden.

Flickan bredvid gubben reste sig hastigt och försvann. Gubben var ensam. Han sträckte fram en lugn hand och hällde upp en fyra rom i två glas. Med stabil hand lyfte det ena glaset till läpparna och drack ur.

”Du har alltid varit en skitstövel, Enben. En bortskämd skitstövel. Jag misslyckades tyvärr med din uppfostran, men därför behöver du väl inte döda mig?” Den gamles svarta uppsyn mörknade än mer och ett bistert leende spred sig över hans läppar.

Kroggästerna höll andan. Det gick vilda rykten om att det var fadern som huggit av Enben det andra benet under ett av slagsmålen på Halta Lusen. Tänk om det kunde hända igen... Piraterna fortsatte att dricka och hoppades på det bästa...

”Så du använder fortfarande ditt skitiga liv till att avlöna horor, gubbe? Tur att jag kom förbi och hindrade dig slösa bort mitt arv! Stick nu hem och lämna min plats, gubbe. Jag gillar kalla stolar och du har värmt min för länge!”

Örjan Gubbe, Anders Enbens biologiska fader, reste sig långsamt upp. Med oväntad snabbhet slog han till sin son mitt i magen så att han drös i golvet. Ett sus av besvikelse gick igenom åskådarna. Där hade de rest långt och länge, betalt stora pengar och tvingats våldta krogens fula luder för att se de beryktade Enben och Gubbe live och vad händer? Den gamle träffar en gång och Enben dröser...

”Pffft - vicke skiiit!” sammanfattade någon föreställningen efteråt.

Gubben drog snabbt upp en hammare ur hölstret och några tvåtumsspikar ur fickan. Med van hand spikade han fast den medvetslöse Enbens träben i golvet, innan han reste sig upp och på nytt satte sig vid bordet. Han tog lugnt upp sitt andra glas rom och drack...

3
Dimman lättade i takt med att teet svalnade. Köket kom tillbaks och Anders sörplade dystert i sig förlustens bittra vätska. Vad var han för sorglig person som inte ens kunde vinna i sina egna drömmar? Ett nöjt leende spred sig över hans läppar. Trots förlusten hade han vunnit. Han hade vunnit en idé.

Utan att orka eller våga fundera vidare drack han upp det fortfarande varma teet och brände sig i hela halsen.

Ynglingen på en bädd av tusenskönor, med en hy av sammetslenaste rosenblad, ett huvud krönt av kungars blonda lockighet och ett sinne ljuvt som tjugo vackra tankar om dagen vaknade ur sin törnrosasömn. Han slog upp sina djupt medelhavsblå ögon, skapade för romans, och blickade ut över världen som var hans genom blodsrätt – en värld han inte hade sett på över etthundra år.

Prinsen gnuggade bort sömnens daggdroppar i ögonvrårna och lät sitt konungarike veta att han åter var i besittning av sina sinnens fulla vakenhet.

— Måste på toa.

Den stämma som en gång varit en pojkes var nu en mans – grövre, ärligare, fastare och alldeles utan skräck. Den tillhörde en man som nu var reda att möta de utmaningar varje man möter då och då, men som en äkta prins tvingas möta dagligen.

— Men förihe… Var är morgontidningen?

I hans blod flöt tusen generationers ilska och tusen generationers stolthet. Denna oförrätt skulle inte passera obestraffad. Hur skulle han – ättens yppersta produkt, släktens yttersta och sista försvarslinje – kunna glömma detta och gå vidare?

Fel måste rättas, det brustna göras helt. Handlingskraften svällde som en första droppe i en vårflod som snart skulle springa sig starkare än motstånd förmådde – en naturkraft i födelse.

— Nu ringer jag fanimej tidningsbudet.

Sagoberättaren satte svavelstickan till plånet och strök eld för tiotusende gången.

Elden var viktig. Utan en ordentlig brasa som hypnotiserade barn, skrämde knott och grillade korvar, skulle han aldrig ha blivit någonting. Den öppna elden var hans bästa vän och eviga bundsförvant när han målade upp de främmande landskap som alltför ofta avfärdats som barnsagor.

Barnsagor.

Den gamle mannen log sorgset. Att inte bli tagen på allvar, aldrig någonsin, var priset han fick betala för sin frihet. Ibland kändes det mest som en förbannelse – att vandra omkring och sprida sanningar som andra enkelt avfärdade som trams – om än underhållande sådant.

Själv såg han det på ett annat sätt.

Han var sin världs minne. Den som kunde historierna, kände till förändringarna från förr till nu, visste vad som hade varit och hade en känsla för hur det skulle bli.

En sagoberättare i allas ögon.

Ofarlig nog för att få ta hand om barnen. Harmlös och roande för de minsta. En tillfällig hjälp att distrahera de små liven. Den som gav föräldrarna en paus i uppfostrandets hopplösa och oövervinnerliga kamp mot tiden.

Han sågs som ett välkommet avbrott i den svada av tv-program som normalt passade ungarna. Excentrisk, men ofarlig och underhållande.

Att hans berättelser kunde vara sanna, föll ingen in. Att han kunde ha rätt trodde ingen, i alla fall ingen vuxen.

När slutar man tro på gamla människors historier? Sagoberättaren visste inte – annat än att det skedde tidigt. Godtrogenhet var ingen dygd längre. Att tro på någons ord gick inte.

I en naturvetenskaplig värld är sund skepsis det skarpaste vapen man kan ha. En självklar misstro.

Att tro är att häda.

Sagoberättaren visste det. Han kände det, hade känt det länge, men fortsatte i alla fall att berätta sina sagor, trots att publiken blev allt yngre och förstod allt mindre för varje år.

Det var som om han var den sista i sin art. En dinosaurie som långsamt förlorade förmågan att förstå språket.

Ändå vägrade hans utrotningshotade gamla ben bära honom till den sista vilan. Att dö löste ingenting. Inte så länge det fanns sanningar att berätta och tappra lyssnare som orkade med hans långa, långa historier på kanske tio minuter.

Nuförtiden skulle allt gå så fort.

Det kallades att bli gammal,visste han. Likväl kändes det inte alls som om han blev äldre – i stället var det världen som blev yngre och yngre och samtidigt tappade tålamodet.

Själv var han ett vandrande fornminne som ville ha uppmärksamhet för sina hällristningar trots att världen mest behövde sportbilar, storbystade blondiner och internet.

En gång hade han försökt förklara hur han kände för den person han kallade sin son.

"Lägg av nu, pappa. Det är inte piffigt att vara bitter, vet du inte det? Jag har hört din klagosång tusentals gånger. Det handlar faktiskt inte bara om tillgång – minst lika viktig är efterfrågan. Om ingen vill höra ditt tjat kan det bero på att du inte säljer dem det de vill ha. Ge folket vad de behöver, så kanske de köper dina sagor – det är mitt råd. Du, jag måste rusa. Ska på bio med Maggan. En amerikansk film, såna du hatar. Du vet, en där man vet allt som händer efter den första kvarten."

Det kändes som om det var mycket länge sedan. Kanske det var igår, han visste inte. Tiden hade förlorat sin betydelse för honom. Han levde inte längre rätlinjigt från då till nu till sedan. Det var mer spännande att turista runt i den tid som intresserade honom för stunden.

Han hade hört sjuksköterskor som kallade det demens, men det virrade han bara på huvudet åt. Demens drabbade äldre vars hjärnor var utslitna. Hans var fortfarande i topptrim.

Topptrim.

Som en lagom inkörd Saab 99 – sportmodellen. Att han kallades dement berodde inte på att det var något fel på hans sportbil till hjärna. Anledningen var att han aldrig dolde att han tyckte att 99 sport var modellen för honom, trots att man skulle köra italienskt.

Ferrari eller Laborghini – det var hjärnor det.

Hans årsmodell kunde inte konkurrera i hastighet, acceleration eller lastutrymme, men patinan kunde ingen ta ifrån honom. Den var hans, bara hans.

Om nu det var så bra visste han inte. Att ensam ha ansvar var en förbannelse av samma diginitet och magnitud för somliga som total frihet var för andra.

Ingenstans fanns dock strävan efter det medelmåttiga. Ingenstans fanns den som sökte och suktade efter att vara och förbli lagom.

Detta var den förbannelse som hade tyngt sagoberättaren i alla tider. Föräldrar med ambitioner för sin avkomma lärde dem att sikta efter stjärnorna.

Målsättningens bisats, den om att kanske nå trädtopparna, lyssnade egentligen ingen på. Det var stjärnorna det handlade om – att nå längst, högst och att göra det snabbast.

I generationer, kanske alltid – var det till och med så ursprungligt att alla djur hade samma strävan inprogrammerad i instinkternas arvsanlag – hade denna den äkta streberns inställning styrt det liv som kallades mänskligt.

Sagoberättarna visste detta. De visste och anpassade sig. Det var hjältar som räknades, ensamt starka som besegrade oövervinnerliga motståndare. Små figurer som förtrycktes av sin omgivning men till slut vände allt till sin fördel.

Så ville kunderna, lyssnarna, att det skulle vara. Så blev det för det mesta.

Samtidigt kunde man inte komma ifrån att sagoberättare och mänsklighet på det viset hamnade i ett ekorrhjul, en sorts ond cirkel.

Sagoberättaren hade tänkt på detta ofta. Han var så trött på att bara säga vad alla ville höra. Det fick bli ett slut med det. Om man bara fortsatte att ge alla en anledning att sikta mot stjärnorna, skulle ingen någonsin lära sig något annat. Hjälte var det enda yrke som skulle duga något till, så småningom.

Var fanns sagorna som förberedde ungarna inför livet som det egentligen såg ut? Var fanns sagorna som skulle lära ungarna att bli nöjda med mindre i stället för att bara drömma om mer?

Sagoberättaren visste att de borde finnas, men han kunde inte komma på en enda på rakt arm. Verklighet ville ingen ha.

"Nåväl", sade han tyst för sig själv. "Kanske inte än, men man måste väl sälja det som allt annat."

Med en rutinerad hand, en välanvänd penna och ett tomt papper satte han sig att formulera den nya tidens sagor. En handbok för barn som behövde lära sig förnöjsamhet och att göra det bästa av situationen.

Tiden då alla kunde sträva efter att få mest, bli rikast, hoppa högst, vara smartast – och lyckas – var borta.

Alla var döende. Under flera år såg jag dem alla långsamt förtvina och gå under. Generationer dog. Hela folk försvann. Kontinent efter kontinent var smittad; art efter art drabbades och ingenting undgicks.

Det som förvånande mig var att ingen protesterade. Ingen gjorde någonting. Ingen bar skyltar med texten RAGNARRÖK. Ingen talade om apokalypsen. Ingen nämnde yttersta dagen. Alla fann sig i den långsamma undergången och levde på som vanligt.

Det var först många år senare jag hörde namnet på farsoten.

”Ålderdomen kommer vi inte undan” sade en av de drabbade.

Ålderdomen. Den yttersta dagens dom. Ålderdomen.